utanför och frusen

Sista delen i Tour de France är avklarad. Sexton etapper med kuperad terräng, backar, raksträckor och slät mark. Skulle vilja säga att det var en enorm känsla att cykla in i Paris med publikens tjutande längs gatorna. Nej, den infann sig inte alls. Kanske inte så underligt med tanke på att vi trots allt befann oss i samma cykelsal som alltid. Kanske därför att jag inte fick upp pulsen som jag eftersträvade. Kämpade mig blå och benen skrek i protest men det hjälpte föga.

Tid 53.58.6
träningseffekt 4.0
Medelpuls 153
Maxpuls 180
Energi 500 kcal

Jag ville komma hem snabbt, var ganska trött men hade en hel del att ta mig för innan det var dags att krypa under täcket. Gick med så raska steg jag kunde förmå mig ta. Konstaterade att det var några minusgrader och att isfläckarna glittrade i lyktstolparnas sken. Drog ner mössan över öronen och saknade mina vantar. Vid dörren kände jag efter i fickan; inga nycklar. Klappade på alla andra jackfickan. Slängde mig på knä och letade igenom väskan. Rotade ett varv till, skakade träningskläderna, vände skorna upp och ner och blocket ut och in. Inga nycklar. Suckade illavarslande och började ringa runt till folket i huset. Verkade som om de var upptagna på annat håll, ingen av dem svarade i alla fall. Jag var utelåst. Var redan frusen och hade ingen aning om när jag skulle få komma in. Vandrade ett varv runt huset. Kollade i redskapsboden. Vände på stenar, mattor, krukor och kände runt dörrposter och brevlådan; inte ens något som kunde likna en nyckel- eller dyrk för den delen. Uppdaterade Facebook när telefonen tjöt ”lågt batteri” och blev tvärsvart. Jag påbörjade återupplivningsförsök men misslyckades katastrofalt.

Hängde på farstubron tjugo minuter tills jag insåg att det inte gick att bara stå där. Konsum har ju öppet, resonerade jag och promenerade dit. Drog runt i butiken tills personalen började titta snett. Gick över till ICA och tillbringade någon kvart där tills de meddelade att det var stängningsdags. Försökte bunkra värme och begav mig hem mot gula villan igen. Fortfarande ingen hemma. Kurade ihop mig inuti jackan och tänkte på allt utom minuterna som segade sig fram. Förbjöd mig själv att titta på klockan. Sjöng Laventia* för att få upp värmen och snickrade ihop en haiku. Tillslut, efter evighetslånga två timmar såg jag T komma farande på sin cykel. Sällan har jag blivit så glad!
Genomfrusen som ett torskblock sjönk jag ihop i hallen med golvvärme. Fortsatte upptiningen i duschen, drog på dubbla raggstrumpor, morgonrock, mysbyxor och svepte in mig i fleecefilten. Slocknade helt utmattad och vaknade hårt inlindad imorse. Efterlyser härmed något som säger ifrån när man rusar hemifrån utan nycklar! (funktion på mobilen kanske?)

*Känner ni till Laventia? Man sjunger ”Laventia, kära Laventia, när får jag träffa dig nästa gång Laventia. På måndag kära Laventia… ”För varje ”Laventia” och ny veckodag gör man en djup benböj. Mycket effektivt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback