.

När jag stöp i säng i går kväll var mina planer att stiga upp tidigt och jobba någon timma. Ställde Wake me up light klockan 05.01 (bara för att det känns bättre att gå upp en minut över fem i stället för prick klockan fem. Ren psykologi, mina vänner!) Jag vaknade helt av mig själv i morse och lampan var släckt. Första tanken var att kura in mig djupare under täcket och somna om. Men när jag kastade en blick på klockan blev jag tvärvaken; 0654. Kort sagt; om tio minuter skulle jag låsa ytterdörren. Paniiiik… Rusade upp och försökte göra femton olika saker samtidigt. Till min förvåning hann jag med pendeln in till stan och frisören. (däremot fnulade jag in fel lins i fel öga. igen.) Har nämligen varit rejält trött på min hårfärg under den senaste tiden. Hade inte bestämt mig hur det skulle bli när jag landade i frisörstolen. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att en kall koppar/choklad/guldstänk skulle bli bra! En timma senare steg en helt ny Ruth ut… (min dumma kamera vill inte föra över bilder… kommer imorrn!)

Kuskade iväg till min intervju och på väg hem för att skriva rent, passerade jag Kungstappens blodcentral. Kom på att jag inte har lämnat blod på evigheter, berättade för mig själv att man knappast kan spendera en tidig lunch på ett bättre sätt. Sköterskan som stack mig utbrast glatt ”Dina vener är perfekta!” (Nämnde något i stil med bra gener och styrketräning. )Märkligt att nålen som är lika tjock som ett metspö inte känns mer! Very well, blodet pumpades in i påsen och jag hade gjort en god gärning. Sköterskan påminde om vikten att äta ordentligt efteråt och jag stressade i mig ett par mackor och fil.

Väl hemma skrev jag på som en tok. Stängde ner datorn vid slaget nu-slutar-jag-jobbet och drog åt mig träningsväskan. Joggade ner till tåget och trängde mig igenom dörrarna. Pjew, tur att man inte är större än vad man är! Träffade Sofia tre sekunder på stan för att lämna hennes livräddare; enchinagard. (god gärning numero två!)

Möttes av ”nämen, vad fiiin du är!!” i receptionen och log stort hela vägen till löpbandet. Några kilometers uppvärmning följdes av styrketräning. Upprepade gång på gång ”här ska banne mig byggas axlar!” Och det kändes bra! Skyndade mig att svida om till cykelklädsel och smet in i cykelsalen. Där fanns en tjej som jag körde tillsammans med på PT- cirkeln i måndags. Riktigt roligt, vi pratade tills Tess kastade ett ögonkast, snäll som jag är tystnade jag lydigt.
Då kom jag på det: Att träna samma dag som man har lämnat blod is a big no- no. När den tanken var tänkt insåg jag att det enda jag hade ätit under dagen var det på blodcentralen. Ett ännu större no-no. Ett mäkta dubbelfel! Då kändes det märkligt att bara kliva av cykeln och säga hej då. Ville åtminstone försöka och se om det gick… Ah, ibland är jag verkligen dummare än tåget. Själva passet gick förvånansvärt bra och jag kände itne mycket av blodförlusten eller minus på matkontot. Värre var det efteråt då både knän och händer skakade. Illa!
Hmm.. måste försvara mig med att det har varit en galen dag. Försovningen rubbade allt och därefter gick allt i ett svep. Det första jag glömmer när jag har mycket att göra är just maten. Min kropp signalerar inte när den behöver näring (jag behöver helt enkelt rutiner!) och jag hade inte en tanke på att jag lämnat blod tidigare under dagen.

Nä. Gör om, gör rätt. Att äta rätt och bra är grunden för att nå de resultat man är ute efter. Fungerar inte maten fungerar inte heller träningen. Jag tar mig rejält i kragen och ska bättra mig. Fast jag undrar hur jag allsindar kunde glömma bort att jag donerade en halvliter blod bara sex timmar tidigare… Skönt att det snart är helg!