.

Sliding doors
Efter en trevlig kväll hos paret Storm på Kungsholmen, inser jag att klockan blivit sen. Det är av yttersta vikt att vara hemma senast 21.00. Att missa Heroes är överfört till listan av dödssynder. Och en sådan synd, oförlåtlig till råga på allt, vill man inte begå.
Jag rusar igenom spärrarna och satsar upp för trappan. I vägen hasar en tant, kärring, stoppkloss, äldre dam med tyngd i stegen. Har ett tuggummi fastnat under sulorna, kanske har hon snubblat i en hink med tapetklister. Ett står klar: Jag kommer inte om. Ty hon är icke endast långsam, hon är tillika bred som hon är lång. Tåget, det där blåa, står på perrongen. Med ett kast som påminner om Stålmannen flyger jag mot dörrarna. Dunsen ekar över stationen. Det låter så när man får närkontakt med nystängda dörrar. Tåget skramlar iväg och baklyktorna speglas i mina ögon.

Vardagsmotionens mecka
Varv läggs till varv som läggs till varv på perrongen. I skenet från en gatlykta läser jag ett uppslag ur en gratistidning. Ena rubriken är lite svår att se, det står en pappersmugg från Mc Donalds i vägen. Efter 25 oändliga minuter kommer tåget rullandes. Den här modellen går lite tystare och ljuset är kliniskt vitt. Lite som på operation skulle jag kunna tro. (Nu har jag aldrig varit på kirurgen, men det kunde mycket väl kunna vara så) Susar fram i stockholmskvällen.

Rekordtid hem
Fem snabba senare står jag med mina Converse på hemma-perrongen! Nu måste det bli rekordfart hem. Heroes har redan börjat och vem vill missa mer än nödvändigt? Hoppar ut i vägen, trots att det lyser röd gubbe. (Don´t try this at home, kids) Vägen fortsätter till den plats där det självlysande turkosa huset syns. I kanten av gula villans trädgård, saxar jag över häcken i en salig mix av Janne Boklövs V-stil och Emma Greens pumaskutt. Famlar i väskans nyckelfack, känner bara tomhet. Kisar ner, lika tomt som innan. Omgiven av mörker trycker jag fram mobilens ficklampa. Vänder träningsskorna, petar undan vattenflaskan. Lyfter på handduken. Det här är inte alls bra. Nycklarna ligger kvar på kontoret.

Ensam i mörkret
Jag står på trappan utanför ett nedsläckt hus. Syster är hemma om tidigast en timma. Erik är inne i stan och kommer senare än syster.  Det är inga lysande utsikter. Jag tar skateboarden som står lutad mot räcket och placerar mig där. Gungar fram och tillbaka som ett rumänskt barnhemsbarn. Det kommer vit rök när jag andas. Dunvästen täcker plötsligt för lite för att värma ordentligt. Fingrarna blir stelare och stelare. Huttrandet tar över och hela jag fryser.  Där, vaggandes på en skateboard en sen onsdagskväll i oktober,  tar jag ett beslut. Det är dags att bättra på grannsämjan.

Dödssynd compleated
Gör man så här i Stockholm, går det verkligen för sig? De ringer inte polisen eller nationalgardet? Finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag prövar. Kliver fram med bestämda steg till närmaste huset. Plingar på och i samma ögonblick som dörren öppnas, kommer jag på att jag kanske bör säga något. Helst smart och eftertänksamt och hemskt gärna coolt. "Eh... jag bor där borta. I det gula huset och jag kommer inte in.... Jag menar... jag har glömt nycklarna och ingen annan är hemma...." Hon tittar på mig som om jag hade grönt hår. Med stor skepsis får hon fram om jag vill komma in. Jag nickar fruset.  Sätter mig i soffan och sneglar mot tvn. De ser på Top model. Fel kanal! Men det är varmt och familjen säger snälla saker. Kanske kan det väga upp mot Heroes?