.

Det verkar bli ett återkommande fenomen under semestern. Talar om att vakna hur sent som helst. Är det månne en reaktion på alla mornar jag börjat runt femsnåret? Planen var från början att glädja bror med storstädning. Inte för att det behövdes så våldsamt mycket, men dammsugaren är väl alltid tacksam att plocka fram. Mitt i skönhetssömnen vaknade jag av ett sms; "sushi på stan vid 12.00?" Jag blinkade yrvaket mot klockan på bordet. Halv elva! Ahhhh... Hann precis sätta på ansiktet, packa träningsväskan (såklart, vad trodde ni?) och hitta något snyggt i dressa mig i. Sprang som en blådåre till bussen- och hann med den. Väl i Nordstan var det lite meck innan jag hittade rätt. Det fanns ju hur många vägar, passager och dörrar som helst att välja mellan! Blev helt kollrig...Efter tre mindre smarta val hamnade jag utanför rätt ställe. Sushin var god, sällskapet mycket roande och solen skön. (dock inte på mina ben. Fick en utskällning på apoteket från en av personalen igår. Det kliades hemskt och benen var julröda, svullna och eksemprickiga. Tanten petade åt mig en kortisonsalsa samtidigt som hon frågade om jag inte var läskunnig. ( samt döv eller helt enkelt bara dum.) Hade ignorerat meningen på zon- tuben om att inte vistas i solen så länge kuren pågick. (klantbiiip) Nu får jag inte exponera valda delar i solen under två hela veckor!)

Tiden joggade på och jag letade upp (nästan på egen hand, fast min bror hjälpte mig, mitt lokalsinne är som en pingvins i öknen) rätt spårvagn till Mölndal (Nr #4) Där väntade Emelie Pemelie Pooh som jag inte sett på år och dag. Vi jobbade/bodde/reste tillsammans under ett helt års tid. Tror vi spenderade dygnet runt ihop under större delen av tiden. Det första Emsan sa när vi entrade lägenheten var att hon börjat att städa. Efter en stund funderade honvarför hon gjorde det och ångrade sig. Jag har ju sett alla (och då menar jag ALLA) sidor hos henne- både de mest fantastiska och de mindre smickrande. (tyvärrr gäller det även tvärtom...) Då behöver man inte göra sig till med en skinande blank lya. Det blev riktigt trevliga timmar med återuppkoppling vad som hänt sedan senast.

Emsan skjutsade in mig till stan och jag gick upp till Sats. Rygg stod det på träningslappen och jag lydde, börjar snudda vid lite större vikter nu! Under ett varv i gymmet för att leta efter ett hopprep såg jag tavlan där alla klasser står. Oh yeah, en cykelklass skulle just sätta igång!  Bokade mig och laddade för 55 härliga minutrar på sadeln. Det började lovande med uppvärmning i egen takt. Efter åtta minuter trodde jag en beskrivning av passet skulle komma. Det gjorde den inte.
"Vi sitter ner första låten" sa tjejen. Den var nio minuter lång. (ni vet sådan där nts-nts-nts-musik) "Nu står vi upp ett tag"  fortsatte hon- i sju minuter. Sista minuten var en intervall som hon inte skickade iväg oss på. Block nummer två såg stort sett likadant ut. Inte under ett enda tillfälle påminde instruktören om att kolla tekniken. Hon manade oss en gång att vrida på motstånd. Andra blocket  körde jag efter eget huvud. Stod upp under det jag uppfattade som refränger, gjorde egna intervallrusningar och några jumps. Antar att hon inte uppskattade det; tjejen sa flera gånger att det är meningen att vi skulle sitta ner... Kände mig jättedum, men ville ha ut mer av träningen än att sega på i nio minuter. Det hade varit annorlunda om motståndet byggts på undan för undan eller någon mer action hade skett. Brukar alltid försöka säga något till instruktören efteråt, men här kom jag inte på något som jag faktiskt hade gillat... (Terese, jag har aldrig längtat så mycket efter dig någon gång (Och Jane, med dig bredvid hade jag ialla fall kunnat göra miner) (!!!) Aja, jag fick ju träna och det var väl meningen.