undergång

Det känns helt ok att sitta på fjärde våningen och spana ut över trädtopparna. Dricker en kopp kaffe och läser igenom mina artiklar. Jag är sjukt nöjd över det jag har åstadkommit idag! (Jag länkar till dem imorgon.)

Annars då? Jorå, bra. Annat ljud i skällan var det igår kväll. Jag hade bokat spinning och var frikostig i tidsräkningen. Tåget från Uppsala gick i tid, sackade under resans gång och pendeln från Väsby försvann bort i fjärran. Åhhhhh, dumt! Högtalarna sprakar till och meddelar att sista-chansen-att-hinna-till-cykelklassen-tåget är inställt. Åhhhh, ännu mera dumt! Jag suckar eländigt och dänger väskan i bänken. Plockar upp boken och planerar en tokrush från Karlberg till Fridhemsplan. Allra helst skulle jag vilja byta om på perrongen för att vara så redo som jag någonsin kan vara. När det förmodligen skulle räcka till en anmälan i förargelseväckande beteende fick jag nöja mig med att lägga kläderna överst i väskan. Fick fram skorna och linnet och underkläderna. Nålade upp håret och lade sats- kortet i yttersta facket. Men hur mycket jag än letade hittade jag inte byxorna. Vältrade ut väskinnehållet på bänken; inga byxor! Åhhhh, trippelt dumt! Jag skulle definitivt inte hinna att köpa ett par brallor på vägen dit. Inte ens att bara hugga ett tag i receptionen och spänsta in i omklädningsrummet. På tre sekunder blev jag tvärarg och vankade ett varv på perrongen.

Finns det något jag avskyr, är det att inte vara med på en planerad träning. Hela jag blir rastlös och vill inget hellre än att vara på gymmet. Plötsligt blir hela världen konstig och planeringen fallerar. Egentligen vet jag inte varför jag känner så. Jag menar, det är ingen katastrof att inte träna en dag. Kanske till och med bra att få en oplanerad vila. Det är inte så att jag sitter prick stilla hela dagen utan rör mig normalt. Ändå känns det nästan som världens undergång… Mycket märkligt. Varför kan jag inte vara en sådan person som rycker lojt på axlarna. En som tycker att det inte spelar stor roll utan satsar mer dagen efter.
Galet.
Totalt knäppt.
Men vad gör man inte för att komma i toppform.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback