Knäck ett ben
Jag borde heta fumlig i mellannamn. Lägg även till klantig. Har ett feting-blåmärke på höften från att i full karriär stormat in i skrivbordet. Armbågarna skiftar ständigt i violett från dörrposter och andra ställen man kan stöta dem på. Frågan är om jag inte slog rekord i går kväll. Avgör själv; klantig eller bara vanlig hederlig otur.
Låt mig berätta:
PT-timmen är i full gång. Vi koncentrerar oss på överkroppen den här gången. Det går bra och känns utmärkt, wiii... stor och stark! Johanna nickar åt viktstängerna och det betyder bara en sak: Axlarna ska ska formas. Du som följt bloggen en stund vet att jag knappast gillar those mother-truckers. (Den simpla anledningen är att jag är mycket svagare där än överallt annars) Det blir axelpress och första vikten känns till min förvåning lätt. Så kan det bli när man inte satsar järnet på chins och armhävningar. Vi byter raskt ut ministången mot en lite mer bastant; hela 15 kilo! Jag tar i för kung och fosterland, frustar stången mot nya höjder. I den sista repetitionen kommer jag på upp på tårna. (Mycket märkligt!) Då, utan knappt någon förvarning alls, får jag tokkramp i hela underbenet. Knäet viker sig, jag faller likt en julgran och drämmer med ett tjoff i golvet. Stången kommer farande och studsar på smalbenet. Det går inte att räta ut benet, det skakar ohejdat och känseln är borta en bra bit ovanför knäskålen. Foten krampar och tårna böjer sig åt håll jag inte trodde var anatomiskt möjligt! Johannas min är obetalbar, ser dödsförskräckt ut! Hon lägger upp benet på sitt knä och får mig att ligga ner tills skälvningarna slutat. I och med det går även knäleden att få ut i normalt läge. Efter övervägande fortsätter vi träningen sittande. (tur att det är överkropp vi kör!) Fötterna fortsätter att småkrampa men resten går kalas.
I skrivande stund:
Svullnaden är ungefär trettio gånger femton centimeter. Mitt på benet finns ett decimeter långt sår, några milimeter brett. Jag har ingen känsel i det svullna området och det hela går i en moderiktig blå-lila nyans. Vårdcentralen säger spricka i skenbenet. Dessutom har de fräckheten att säga att jag ska vila. Jag, vila... Ha! dummaste jag hört. Det gick bra på spinningen och coren i morse hos Terese. Men till och med jag inser att det omöjligt kan bli någon BodyCombat ikväll. Argh! Helkroppsstyrkan imorgon får bytas ut till överkropp. Jag säger som gympalärarna under gymnasiet; resten av kroppen går att använda trots att benet är nästintill knäckt. (Och det allra mesta går med smärtstillande)
HAHAHA, vilken osannolik otur!!!!
duuu, du måste vila oavsett om du tycker om det eller inte. så är det! o nu lyssnar du på mig :D
Men herregud snäckan..... Det finns vissa av oss som försöker undvika skador, andra som söker dem.... ;)
Hoppas på snabb bättring!!!
Men Ruth, det där lite alls bra! Belasta inte den där skadan nu, då kommer det ju aldrig att läka. Och då kanske du måste vila ÄNNU längre.... hemska tanke va? Så ta det nu lugnt! (doktorns favoritord..)och Malin håller med också.
Kram från oss!
funrun: Ja, eller hur! Hur kan man ha en sån otur när mitt namn faktiskt blir tur om man läser det baklänges!
elin: Hmmm... ja... måste nog vila ett tag nu. I alla fall benet!
Jane: Man har inte roligare än vad man gör sig ;)
Marcus: Men, men... jag gillar inte att vila. Det är så tråkigt!!! Fast det låter bättre att vila ett par dar än en halv evighet. kram från mig
Så där ja, nu börjar du få igång träningen, ju fler frakturer man har desto bättre gå träningen, se till att få vattenskalle, turberkulos, punkterad lunga och knäckta ljumskar, då vinner du =) å andra sidan, stryk skulle du ha rackar unge!
åh, favvis-brorsan... du är alltid lika stöttande mot din syster. Träning ska kännas och göra lite ont, vad det inte det du sa?