bra jobbat!

Det här var en mycket bättre kväll! Lite lagom seg i systemet gick jag ombord på på tåget från Uppsala till Stockholm. Pratade med söta Elin, förberedde kommande jobb och laddade mig själv med en banan och peppande kommentarer. Träningen i afton skulle bestå av PT- cirkel. Jag vet med mig från tidigare veckor att den här timman inte är att leka med. PT-Peter är hårdare än armeringsjärn och kör med riktiga mjölksyre-övningar. Medan andra PT´sar på andra cirklar fjösar runt med flugvikter i 40 sekunder- vila 20, lassar PT-Peter på rejält under 60 sekunder- vila 20. Det är nog därför jag gillar just det här passet så mycket. Man kämpar, sliter och jobbar så man nästan spricker. Det är tungt och ska kännas sjukt jobbigt de sista sekunderna. Tolv stationer x 2 med bland annat armhävningar på viktstång, utfall med vikt, bicepscurl, idiotrusningar, plankan and so on känner jag mig mer lik en trasdocka än stor och stark. Blåsbälgflämtade och föser undan bort den fastklistrade luggen. Framålutad med händerna på knäna och slåss om syret med alla de andra. I mitten av andra varvet, just som salen tog sig en svängom, lutade sig PT-Peter fram och sa:"Ingen kan i alla fall anklaga dig för att inte göra ditt absolut bästa: Jag ser att du ger allt du har hela tiden, bra!" =)

Nu när jag fått i mig keso och blåbär känns syran som bortblåst. Händerna har slutat att skaka och jag är ganska lycklig. Ett par timmars sömn på det här, kan det knappast bli bättre. Imorgon väntar journalistkurs på riksdagen, intressant!
sleep tight, darlins!

tramp bortom allt förnuft

Nä, det var ingen toppenkväll igår. Eller det var väl inte riktigt rättvist, jag träffade Bror den äldre för en snabbfika innan hans tåg gick hem till Halmstad igen. Jätteroligt att få umgås med honom någon extratimma, bara så där! (mer sådant åt folket!) Kramade honom hej då och åkte iväg till gymmet.

Tour de France, bergsetapp och jag var peppad till tänderna. Det började så bra och det bubblade i benen. Skruvade på motstånd, tryckte- drog- tryckte- drog… Kadensen höjdes och pulsen likaså. Plötsligt tog det stopp. Tvärstann som man säger på ren småländska. Tappade först känseln i fötterna, smög sig upp som vandringsmyror längs smalbenen och bet sig fast i låren. Aj, som bara den. Hjärtslagen exploderade i bröstkorgen, svetten droppade från pannan, bildade pärlband på armarna. Med femton minuter kvar kom illamåendet. Tio minuter kvar och synfältet började krympa, blixtar slog ner i salen och ljudet blev allt mer diffust.
Nästa minnesbild var att jag drog efter luft som inte ville bli andad. Det känndes som om en fuktig handduk var fastkilad mellan alveolerna. Jag trampade fortfarande men hade varken koll på teknik eller vart någonstans på distansen vi befann oss. Det enda jag visste var att jag ville av cykeln, inte om två minuter utan på en gång. Men det var här jag inte fick ge upp. Fokuserade och höll ut. Sållade agnarna från vetet och bevisade för mig själv att en vilja av stål besegrar en vek kropp.
Och jag lyckades.

Att hemvägen blev försenad vet ni redan. Stackars mamma som ringde och ville småprata. Jag var skakig, uttröttad och ville bara krypa ner i sängen. Hon försökte lätta upp mitt sinne, gjorde ett gott försök men nådde inte riktigt enda fram. Men säg den som skulle ha gjort det.
Jag kom hem till slut på tvekande ben men orkade inte peta i mig något. Mådde fortfarande illa och slumrade oroligt in. Strax innan tre vaknade jag och kunde omöjligt somna om. I stället för att vrida runt i ihopsnodda lakan gjorde jag som alltid när John Blund sviker; bakade bröd. Det fungerade nästan som meditation. Nybakat till frukost var inte helt fel det heller.

rastar löpardojorna runt Djurgården

vänner, jag är ledsen äver att ha ignorerat er totalt de senaste dagarna! Kan man skylla på jobbet så gör jag det. Det har varit ovanligt mycket att stå i och dead line har flåsat mig i nacken som en blodtörstande tiger... Men nu är veckans alla artiklar färdigskrivna, de allra flesta är publicerade och några av dem sätts på måndag. Alltid lika roligt att se sitt verk i tryck!

Nä, nu pratar vi om roligare saker i stället1 Eftersom jag jobbade i söndags var jag ledig idag. Obeskrivligt skönt att få sova ett par timmar längre! Fotade för jobbet, packade klart väskan och kastade mig iväg i Stockholms Länstrafik och spatserade från centralen till sats. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att träna en ledig dag! Från början hade jag planerat att gå på lunchspinningen. Men när jag såg de ljuvliga vädret gick det inte att motstå att rasta löparskorna. Jag dressade om och joggade iväg i riktning mot Djurgården. Solen strålade och löven singlade ner över gångbanan, kändes nästan som att vara med i en Disney-film! Serpentinade mellan dagisgrupper, mammor med barnvagnar, pensionärer och andra joggare.  Jag har inte har så bra lokalsinne (host-host...) och virrade bort mig ett par gånger. Det är inte lätt att hålla reda på alla kurvor, avtagsvägar och riktiningar! Fast en gång var det inte enbart mitt fel! Skulle förbi en hisnande vacker sträcka med vatten på ena sidan och hög mur på den andra. Nnågra meter in på stod en grävmaskin och blockerade varje milimieter. Ja, jag vet, helt otippat! Fick vända om och ta en alternativ väg. Rackans liksom... Hamnde långt upp i geografin och snurrade runt på stigar innan jag kom rätt. Nåja, jag kom rätt tillslut och avverkadecirka 12 kilometer. Kom på att jag har ett styrkepass kvar den här veckan och gjorde det på direkten. Varför skjuta upp något så roligt till en annan dag? Rygg och triceps under effektiva 45 minuter. Lovely!


tävlingsdags

En av landets härligaste träningsbloggare Terese, lottar ut två snygga pulsklockor från Polar! Klart att du också ska vara med och tävla! 

träningen i siffror

Jag har nog aldrig skrivit hur jag tränar. Jo, vad jag tränar, som löpning, box eller styrketräning. Men inte repetitioner, set, vikter eller intervallängder. Eftersom jag är en person som älskar att införa nya saker i vardagen, tänkte jag nu bjuda in er till min träning i går kväll.
 
Vi tar det från början: ”Lång dag på jobbet eller bara sliten efter helgen” Killen i repan visste precis hur han skulle charma in sig totalt… Haha. Inte för att jag såg speciellt nyponros ut när jag stapplade ner för trapporna, men inte heller som sju svåra år. Jag nickade åt påståendet men bekräftade inte något av alternativen. Bytte om, stänkte lite kallt vatten i ansiktet och spände blicken i mig själv. Hundra procent fokus, lovade jag mig själv och gjorde en high five mot spegeln. (och alla vet att något som är high fivad omöjligt går att bryta)
Blev lite tulig när jag såg att mitt löpband var upptaget men återhämtade mig snabbt och valde ett annat. Nackdelen med det var att det inte går att se tid och antal avverkade kilometer samtidigt. Men inte värre än att det blir några tryckande fram och tillbaka.

Det blev:
2 km uppjogg (började på 11.5 och avslutade med 13.00.)
6 km med 90 sekunders gåvila mellan. (första intervallen 14.5 och de övriga 15)
Nerjogg 2 km. (började på 12.5 och avslutade på 11.00)
Sträcka: 11.1 km.
Tid: 52 minuter.
Känsla: Jag blev trött, men kommer nästa gång trycka på liiiiite till och öka tempot till ca 15.2- 15.5.

Därefter bestämde jag mig för att köra den planerade styrketräningen.
Ben:
Djupa benböj i smithmaskin: 12 x 3- 40 kg.
Utfall med studs: 40 x 3- 22 kg (10 vänster ben- 10 höger ben- 10 vänster ben- höger ben)
Raka marklyft: 12 x 3- 40 kg

Axlar:
Drag rakt bakåt i cc: 12 x 3- 12 kg
Lyft rakt fram med viktskiva: 12 x 3- 10 kg
Drag mot hakan: 10 x 3- 17 kg
Flyes: 12 x 3- 10 kg

Plussade även på biceps:
Drag upp i chinsräcke: 8 x 3- egen kroppsvikt
Bicepscurl: 10 x 3- 17 kg.
Streeeeeetch!

Jopps,
så kan en träningskväll se ut! Har inte styrketränat på ett tag och ligger kvar på samma vikter som för en månad sedan. Min ambition är att få in tre- fyra styrkepass i veckan med fokus att köra så tungt jag förmår. Vissa veckor kommer jag ta i hårdare, andra lite lugnare. Periodisering kallas det visst. Just nu kör jag utan PT, men är inte främmande att anlita en.  Jag har koll på hur jag ska göra, men det är aldrig fel att få mer inspiration och korrigera eventuella teknikproblem. Tar dock gärna emot tips på både kondition- och styrkeövningar!

en hel dag!

Snart har en hel måndag försvunnit i tomma intet. Märkligt hur fort tiden går när man har mycket att göra. Och det stämmer verkligen den här veckan. Är ledig på fredag och måste få ihop otroliga mängder text tills torsdag kl 15.00. Äh, nemas problemas. Det gäller bara att jobba på ordentligt!
Om någon halvtimma tänker jag kasta upp väskan på ryggen och cykla till tåget. Efter före-träning-mål, skiss på artikel och surf på mobilen (ah, den är så bra!) räknar jag helt kallt med att köra ett pass på gymmet. På schemat står styrketräning ben och axlar men är smått tveksam. Mina knän och höfter gör fortfarande ont efter lördagens långpass. Fnular på att låta dem vila från benböj, utfall, upphopp och andra övningar. Very well, det får jag ta när jag kommer dit.
Lev väl.


premiär i mössa


Dagens första outfit! Har en del jobb på stan idag och började skriva tidigt för att hinna. Och börjar man tidigt måste man därför upp ännu tidigare för att hinna med springningen. Vassego, så här är det inte många som har sett mig; totalt omejkad i pappas mössa och underställtröja. Hur det gick? Tackar som frågar. Åtta och en halv kilometer, lite snabbare tempo. Me like!



12 km i regn och motvind

Inte ens jag lockas av att ge mig ut och springa i blåst och regn. Men har man bestämt med tjejerna, då går det inte att backa ur! Sofy och Terese och jag hade bestämt träff utanför Dramaten för en härlig tur tillsammans igår. Jag kom lite tidigare och vankade runt en sväng och frös. När tjejerna kom, ägnade vi ett par minuter att ondgöra oss över vädret; bitande motvidn och kallt regn. Men så snart man blivit varm märktes det knappt. Vi tog oss i prattempo runt Djurgården. Konstaterade både glatt och överraskat att vi inte var de enda som sållade agnarna från vetet! Efter ungefär en mil ökades takten och skjutsade upp pulsen. Eftersom jag alltid annars springer själv, uppskattar jag sällskapet något oerhört! Det är alltid lika skoj, speciellt när det är två så härliga brudar som Sofia och Tessan! (Ja, naturligtvis saknade jag de som inte hade möjlighet att vara med. Men nästa gång räknar jag med er !) Efter avklarat varv vinkade jag hej då till tjejerna och fortsatte mot centralen. Där missade jag min pendel med två minuter.
Ah, riktigt surt! Inte bara för att jag avskyr att vänta utan för att jag var genomblöt. Kombon blöt i kallt väder är ingen vidare hit. Joggade fram och tillbaka på perrongen, gick ett varv inne i ankomsthallen och försökte att inte förfrysa mig totalt. Nu när jag tänker efter; varför sprang jag inte vidare till Södra station? Jag hade inte bara hållit mig varm utan även utan även plussat på joggkontot med några kilometer. Och varför tog jag inte med mig väska med ombyte och langade in på Sats? Haaa, kan bara konstatera att jag kopplar av alldeles för mycket under helgerna. Lagom frusen och blöt hoppade jag tacksamt in i tåget när det rullade in. Under hela tretton minuter kunde jag sitta ner tills jag tokrusade hem. Inte kan man gå när löparkläderna är på!

Lördag morgon

Det är lördag, enda dagen i veckan då jag verkligen kan sova länge. Och klart att jag gjorde det! När jag slog upp mina blågröna halv nio kändes det verkligen som; åh- vad- jag- har- sovit- skönt- och –läääänge. Halv nio, är du helt vrickad kanske du tänker nu. Lugn, min vän. Med tanke på mina vardagliga vanor kan detta översättas med att sova till halv ett (minst) för en vanlig person. Solen strålar utanför fönstret (kanske borde putsa dem…) och jag tänkte först rasta löpardojjorna på en rejäl långtur. Men jag sprang igår och för mina bens skull är det klokast att inte göra det två dar på raken.
Scrollade igenom Sats utbud i stället och såg att Södra station hade box. Nice! Tjejen jag boxades med hade grymt bra teknik! Hon peppade järnet och det var riktigt, riktigt skoj. Tror minsann att det här kommer bli mitt nya lördagsnöje.

Hmmm, jag har en fundering som du väldigt gärna får hjälpa mig med. I januari öppnar ett nytt gym dörrarna i mitt område.  Just nu säljer de årskort för halva priset (1500 pix). Inte för att jag planerar att sluta på Sats. Nej, det som är så finurligt här är att gymet här har öppet dygnet runt. Min tanke; jag kan börja morgonträna igen. Jag behöver inte ta mig in till stan utan kör här, tio minuter bort. Inga problem med vare sig halka, snöstorm eller syndafloder i vinter. Vad tycker du? Ska jag köpa eller inte köpa?

en salig mix av smått å gott

Jag har en mixer! Efter månader av glanande i olika butiker, jämförelser på Net on Net, Pricerunner och i Råd och rön har jag nu en alldeles egen. Och det gick bra mycket enklare än vad jag trodde; Jag fick den. Bara så där, helt och hållet gratis och knappt använd! Låter det märkligt, som om Father Christmas him self levererat en i julstrumpan? Tja, en liten likhet finns det! Även om min syster inte riktigt kvalar in i samma kategori som hans rondör eller skägg, uppenbarade hon sig lika oväntat som tomten.
”Jag har en sak till dig”,
log hon och räckte fram en stor påse med en tung låda. ”Till mig…” lyste jag och petade med pekfingret på tejpbitarna. Jag vet att man inte gör så mitt framför givaren. Inte när man vill verka cool och oberoende och allt sånt i den stilen. Men tänkte (samtidigt som jag höll på att tugga mig igenom plasten) att hon känner mig lika bra som jag själv gör. Alltså spelar det ingen som helst roll om jag nu skulle låtsas som om jag var måttligt nyfiken. Insvept i tylliknande papper (gjort med kärlek, naturligtvis) låg den; silvrig och rejält med plats för att smosha ner halva fruktdisken! Mitt i nu- kan- jag- göra- smoothies- varje- dag- yran, kom jag på att jag också hade ett par presenter till henne! Jag vet att hon tycker om Pilgrim och ramlade över ett halsband och ett par örhängen i Göteborg. Naturligtvis skulle hon få dem! (kände mig nästan som den goda systern ett tag) Se där, presenter åt båda hållen. Mer rättvist än så kan det inte bli ;)

innan det ens har hunnit bli morgon

När alarmet tjuter på morgonen ger jag mig inget val än att ta mig upp. Att snooza finns inte på världskartan (har gjort det typ tre gånger under min livstid). Jag förstår mig inte på det här med att vakna, somna om, vakna nio minuter senare, somna om och vakna ytterligare nio minuter senare. Blir inte morgonen förfärligt lång? När ”Mission impossible” skrämde halvt ihjäl mig 04.23 tassade jag således upp. Dagens första outfit; löparkläderna och ut på morgonjogg, trots att det inte ens var morgon än! Luften var rå, fukten trängde sig in mellan alveolerna och jag var väldigt tacksam över underställströjan. Jag blir lika förundrad varje gång hur högt mina steg ekar mellan husen. När inget annat låter tar mina ljud så mycket mer plats. Jag hade knappt hunnit igenom mina uppvärmningskilometer när ett illa medfaret medelålders par raglade ut mitt i gatan. ”Duuu… nåt bageri. Var finns det nånstans?” ”Framme till höger” svarade jag. Ett par hundra meter senare insåg jag att det knappast skulle slå upp dörrarna förrän om någon timma. Styrde stegen mot naturen och förmanade mig själv att hålla tekniken. Slängde en blick mot klockan då och då och höll koll på minuttiden. Nio kilometer rann iväg och massor av funderingar strömmade igenom hjärnverksamheten. Jag får de allra flesta av mina bra idéer när springer! Ungefär som att jag inte har annat för mig än att klura på diverse saker. Synd att jag inte har något block med mig för anteckningarna… Haha, nån som mer som känner igen sig?

 

Nu har klockan hunnit slå efter lunch. Jag har varit nere i jobbgymmet och kört trettio minuter intervaller på cross trainer samt benträning. Testade knäböj på bosuboll (är en halv boll man ska träna balansen på den. Det finurliga är att man kopplar in massor av små muskler- och det mina vänner- det innebär effektivare träning!) och inser att det bara kan gå bättre… Jag hoppas att regnet ska hinna gå över innan det är dags för mig att cykla till tåget. Men innan dess ska ett par artiklar skrivas.

Wish me luck.


åh hej!

"Latmasken dödar fler än fågelinfluenasan" Med de orden packar jag träningsväskan och letar fram SL- kortet. Spinning på Hötorget klockan 17.00! Efteråt ska jag på bio med kollegan J. Vi ska se Wall-e, en film som han har pratat om hur länge som helst.

Åh, upp ur soffan nu. (rackans vad svårt det är att ta sig upp efter att ha sovit en liten stund) Det är sagt att man ska välja sina strider. Nu tar jag upp ärtröret med bedövningspilen som får latmasken att sövas en bra stund framöver. Fram med pigg energi och träningsvilja!

i tidig gryningstimma

Ibland får jag frågan om jag verkligen har alla indianer i kajaken. Idag har ett par ögonbryn höjts och mitt förstånd kraftigt ifrågasatt. Den simpla anledningen är att jag har börjat springa innan jobbet. Det var något jag gjorde mest hela tiden både förra hösten och innan sommaren. (kanske en bidragande orsak till krånglande knän och smalben…) Skillnaden från förr är att jag numer måste bege mig bra mycket tidigare för att hinna. Imorse ställde jag klockan 04.38. Jopps, du läste rätt; tjugo i fem. På morgonen. Långt innan solen ens har funderat på att kika över horisonten. Inga bilar, inga människor- på sin höjd en skrämd hare som skuttar över vägen.
För det allra mesta är det inga problem att svinga benen över sängkanten. Inte om jag kvällen innan har lagt fram allt som jag behöver. Att ställa mig och leta efter löparbrallor och strumpor är ingen hit. Nepp, när jag vet att allt väntar på mig (och att jag dessutom har tagit mig tid att lägga fram det snyggt iordning) gör att jag inte har något annat val än att pallra mig upp. Gryningen var mörk och kylig, frös de första minuterarna men ansträngde mig för att slappna av. Mötte två tidningsbud längs vägen och ett par lastbilar. (de funderade förmodligen över vilken kuf som konditionerar vid en sådan okristlig timma) Annars var det bara jag, mina andetag och mina taktfasta steg. Åtta kilometer fem minuterstempo var just det jag behövde för att kicka igång livsandarna.
Pigg, glad och otroligt nöjd sitter jag nu på jobbet. Sprängfylld med energi och redo att göra alla uppgifter som är uppradade på skrivbordet. Jag har saknat morgonlöpningen (och vanlig morgonträning givetvis) otroligt mycket!

så dumt!

Attans x 2! Jag läste Tereses mail om löpning ungefär tre timmar för sent. Ah, riktigt surt eftersom det hade varit så skoj med en tur i Hagaparken. Traskade iväg på Combat i stället. Det var skoj, precis som vanligt, även om pulstopparna inte riktigt ville sig. (Är det nya programmet lamare än det förra?) Jobbade några timmar och laddade för en cykel. Eftersom jag inte hade cyklat på hela veckan passade det kalas med Tour de France. Glenn stod som instruktör och jag blev riktigt glad. Att få cykla för Tessans grymme sambo är inte det sämsta! Men när jag påbörjat uppvärmningen var det inte alls han som klev in. Besvikelse forsade värre än Niagarafallen. Åh, såklart att det måste finnas fler i gymvärlden som lystrar till det namnet. Men det fick min motivation att sänkas ett snäpp. När han dessutom pratade läääänge med några utvalda och grejade med en cykel sänktes den ytterligare. Och det blev definitivt inte bättre att allt orsakade en förskjutning i tidsschemat med tretton minuter.
Helt plötsligt kände jag min väldigt stressad. Rackans, det skulle bli tight! Klassen var klar tio över fem. Mitt tåg till Uppsala tuffade iväg tjugo i sex. Att duscha, dumpa väskan (med dubbla träningskläder, spinningskor och vanliga joggdojjor, handduk och annat tjafs) vid Skanstull, tunnelbana till centralen och hoppa på tåget krävde åtminstone tjugofem minuter. Jag kunde inte koncentrera mig på själva klassen, utan tänkte hela tiden hur jag skulle bära mig åt för att hinna. Blev rejält trött med mjölksyrekänningar, men kändes som bortkastad tid eftersom jag var så puckad att inte rikta uppmärksamheten till instruktören i stället för klockan. Så dumt att sänka en hel klass på grund av besvikelse över ”fel” instruktör och tidspress.

kan man säga till?

Jag kom hem igår kväll och var genomblöt, hungrig och uselt humör. Nej, jag var inte arg eller sur. Mer ledsen och smått uppgiven. Blev toksen till Stockholm och missade en träff med några kompisar. Irritationen växte sig starkare när jag märkte att gympasset jag ville gå på redan hade börjat. Attackerade i stället löpbandet med aggressiva steg. Sprang fort och stirrade på mig själv genom fönstrets reflektioner. Efteråt satt jag i omklädningsrummet och andades ytligt. Försökte plocka ner pulsen och förberedde mig mentalt på att ta mig hem.
Det gick segt.
Sent om sider passerade jag genom pendelstationens spärrar. Upprepade för mig själv att allt inte var så illa som det verkade. Känslor som är baserade på lågt blodsocker, trötthet och allmän besvikelse är inte tillförlitliga. ”Du ska se att det känns mycket bättre när du ätit och suttit ner en stund.”  Regnet strilade i tunna, nästan genomskinliga droppar. Mina converse kippade in vatten och strumporna klafsade blöta. Peppade mig med mitt nya mantra och tog om det gång på gång. Snart nog stod jag i hallen, som fortfarande inte fått igång golvvärmen, och krängde av jackan. Släpade mig in i köket och satte på tevatten och slängde ihop kvällsmaten. En kvart senare kändes allt, mycket riktigt, bättre. Händerna hade slutat skaka och var lite gladare i sinnet. Se, vad lite mat och gott the kan göra! Somnade ganska nöjd och såg fram emot morgonen efter.

Well, imorse var det dags att träna med snygga
Jane igen! Har saknat pinglan, hon som peppar, förmanar och uppmuntrar- alltid lika härliga Jane! Vi bägge kände att det var dags att boosta konditionen. Märkligt hur fort det går att tappa flåset. Som ni vet har jag inte kunnat springa så mycket sedan några månader tillbaka. Har försökt att ägna mig åt alternativ träning med skiftande resultat. Visst, det har hjälpt men tycker att inget går upp emot löpning. Rodd stod högst upp på önskelistan (ja, efter löpning så klart) Det var jobbigt idag och den sista kilometern gick på ren vilja. Hällde i mig halva vattenflaskan och fortsatte bort mot trappmaskinen (eller stairmaster som det så cool heter på engelska!) Jane påminde mig om att behålla tekniken och jag manade henne. (Bara där är skäl nog att vara två!)

De första tio minuterna gick fort, vi skojade om några andra som också trampade. De hängde på armstöden och lutade all kroppstyngd mot armar och axlar. Jag förstår inte varför! Det blir ingen träningseffekt, det enda som uttröttas är just armar och axlar. Vi diskuterade om man kan säga åt dem att sluta svanka, spänna magen och koncentrera sig på att låta benen och rumpan göra jobbet. Hmm, vet inte... Vad skulle ni ha gjort? Jag funderar att väsa till någon i personalen som har mer auktoritet bakom sig. Jag och Jane skämtade om att lägga upp en bildserie i bloggarna där vi visar rätt sätt och fel sätt. (Tessan, vad säger du?) En tjej stod säkert i fyrtio minuter. Hon lutade sig så mycket framåt att överkroppen nästan var paralell med golvet. När hon klev av syntes inte en svettdroppe...
En timma senare och både jag och snygga Jane var ganska slutkörda.
Hög puls, snabba steg och brännande känsla i hela underkroppen= god effekt. Me like!

en miss och ett pass

Jag glömde bort mig! En av kollegorna fyller jämt och vid förmiddagsfikat trollades chokladkakor fram. Ljummen, gojsiga och helt perfeka. Alla tankar på att hålla kollisarna på avstånd flaxade iväg som torra löv. Inte förrän jag ätit upp min bit insåg jag vad jag hade gjort, mäktig choklad ingår inte i min detox. Rackans bananer! (eller använd det uttryck som ligger närmast ditt hjärta) Men inser att det inte lönar sig alls att gräma mig. Jag ruskar på axlarna, ser framåt och tar nya tag. (yeaaah)

 

I onsdags fick jag skjuts från Uppsala och hem till stan. Blev upplockad vid Ikea och lämnade cykeln där. Med andra ord; den behövdes hämtas till en mer tillgänglig plats (läs redaktionen) Det är ungefär tre kilometer från min plats till cykelstället. Först funderade jag på att gå, men kom snart på en annan idé. I väskan låg löpardojjorna och träningskläder, klart att jag skulle jogga dit! Dressade snabbt om och gav mig iväg. Lagom tills mina fem uppvärmningssteg var sprungna visade sig solen. I frisk motvind och strålande sol rann kilometerna under mina föter. Jag satsade på snabbdistans och snittade på cirka 4.45 per kilometer. Uppsalas cykelbanor lämpar sig även utmärkt för löparaktiviteter! Cykeln stod kvar och jag trampade med livliga tag tillbaka till redaktionen. studsade upp för trapporna, hämtade väskan, studsade ner igen och ytterligare en trappa nedåt till jobbgymmet. Det blev en genomgång av ryggen med hopprepsspurter mellan seten. Pjuh, snabbt och tungt och effektivt- precis som jag vill ha det.

Nu har jag just ätit lunch, makrill i tomatsås, ett ägg och stor grönsallad. Kompletterade med några nötter för att få i mig lite mer fett. Eftermiddagens jobb väntar och snart, snart är det helg!


varför kan man undra

Det är knepigt att gå och lägga sig i tid! Vilka knep tar ni till som också traskar upp i gryningen varje morgon? I går kväll kom en av grabbarna i huset hem från Newan. Klart man måste prata hur han har haft det. Naturligtvis inkluderar det thé och skratt och uppdatering om det senaste som har hänt. Plötsligt hade klockan slagit läggdags minst två gånger… Med andra ord blev det inte så värst mycket sömn att skryta med i natt. Dessutom drömde jag en massa konstiga saker. När alarmet drog igång imorse (plötsligt kändes mission impossible som en ganska lämplig väckningssignal) var det en trött ruth som segade sig över kanten. Jag brukar normalt inte duscha på morgonen (gör det efter kvällsträningen och onödigt att torka ut huden med dusch flera gånger om dagen) men det kändes som ett måste för att piggna till. Packade väskan, matlåda och mellanmål i halvkoma och tog mig till pendeln. Hittills har jag inte kommit på nåt som jag har glömt ännu, men det visar väl sig. Efter ett par koppar thé och en kaffe börjar livsandarna komma till liv igen. Tänkte piska på dem ytterligare genom att riva av en timmas cirkelträning nere i jobbgymmet. Får se om jag får med mig någon mer från redaktionen!

 

Annars gick PT- cirkeln bra igår. PT´n Martin hade tuffat till träningen, mycket uppskattat! Nästan alla kämpade på riktigt bra, men i vanlig ordning var det några slöisar med. Det är en sak om personen inte är tränad men ändå kämpar. Surtanten i mig kommer fram när märker att någon faktiskt inte bryr sig. Trots att jag bara borde bry om mig själv kan jag inte låta bli att bli irriterad. Vid en station skulle man placera ut sex hantlar från mitten ut i hörnen så fort man kunde. En tjej

joggade knappt över salen, Martin fick lägga ut de två sista så att det inte skulle ta så lång tid. Vid varje station bad han henne att i alla fall ta i så att kroppen blev varm. (vid vilan i mitten frågade hon om någon mer tyckte det var kallt i salen. Vi andra torkade svetten ur pannan och tyckte hon minst sagt verkade pantad) Jag förstår inte varför man är med på gruppträning när man uppenbarligen bara är där för att… ja du… vara där.

Nä, här blir inget gjort. Dags att få upp pulsen och bli starkare, snyggare, snabbare.

 


wake up call

Ska jag orka med resten av eftermiddagen och kvällen krävs nog en sådan här... Speciellt som jag har tänkt att slå hurtighetsrekord på PT-cirkeln ikväll. Men inget är ömöjligt och det måste gå segt ibland. Ja, för annars uppskattar man inte de gånger då allt känns som ett hallonsaftkalas hos smurfarna. Nä, nu måste jag verkligen vakna till här!

tjejmilen

Tjemilen alltså. Jag laddade med frukost runt halv nio och åkte in mot stan en och en halv timma senare. På centralen började jag ana att det var löpartävling på gång. Det kryllade av nummerlappar, tights, och linnen. Första tunnelbanan mot Karlaplan var sardinbursfull. När det andra tåget kom in hittade jag en minilucka och slank in. Allt går med lite våld! Jag följde den långa strömmen av folk till fältet och hittade laget relativt enkelt: Tessans illrosa lagtröja lyste som en fyrbåk. Sofy vägrade tröjan. Av egen utsago att den inte satt så bra som den borde göra, jag misstänker att den var lite för iögonfallande(...) Vid sidan av stod Mela, Andréa och flinade. Jag tyckte tröjan var kalas, lite stor bara. Vi drog runt området en stund och ställde oss i den obligatoriska toakön. Ungefär en halvtimma innan start öppnades himmelens slussportar och regnet vräkte ner. Genomblöt, småkinkig och totalt opeppad kände jag mest för att gå hem. Men att svika laget? No way josé.


Vinkade hej och vi ses om en stund till tjejerna och tog mig in i fållan för startgrupp ett. Undrade med de övriga om inte uppvärmningen skulle sätta igång snart och började studsa på stället. Precis som när solen bröt igenom comulus stratus, pumpade discomusiken igång och sats- tjejerna hoppade igång. Lätta- nästan simpla- övningar som inkluderade den klassiska axelrullningen, sidestep och spark i baken (var det ett hemligt tecken att de hejade på mitt lag?). "Nu går starten om två minuter" gastade konferencieren. "Är ni redo?" Folk skrek ja för allt vad de ägde och hade. Jag suckade och tyckte inte alls om att tävlingen har urartat till en folkfest. För min del är varje tillfälle när man får en nummerlapp på bröstet (alternativt tröja med startgrupp) en chans att krossa tidigare rekord och sätta press på nästa lopp och kommande träningar. Attityden är skrämmande när man i de främre startgrupperna resonerar att "jag kan ju alltid gå när det är jobbigt" eller "guuu vad skoj det ska bli. Visserligen har jag aldrig sprungit en mil, eller ens fem kilometer innan. Men det är ju fooooolkfeeeest och jag är här för att ha rooooligt". Missförstå mig rätt; självklart ska man ha roligt. Naturligtvis är det skoj att det händer saker och ting runt om. Speciellt om man startar i någon grupp längre bak. När man som mål faktiskt har att bara ha roligt. Det är helt okej. Vad jag sätter emot är att när man väljer en startgrupp långt fram och hugger tag i ursäkten att man bara är där för att roa sig. Nej, det går fetbort! Min mening är att man ska komma förberedd till ett lopp. (vilken tid man än har tänkt att piska)  Inte alls nödvändigt att vara i sitt livs form. Men man ska sträva efter att göra sitt absolut bästa. Kämpa, springa, svettas och inte ge upp. Jag blev näsan irriterad när jag såg lättjan och känslan av "att det inte spelar det minsta roll hur det går, jag är lycklig bara jag tar mig runt". Detta i startgrupp ett, som enligt Tjejmilen själva är för tävlingslöpare! Hrmpfff...


Starten brann av och jag gav mig iväg. Förvånad över hur tunga fötterna kändes. Överraskad över hur plan mark kunde kännas som om den gick uppför. Upprepade mantrat "lätt och stark" hur många gånger som helst. Blev irriterad på löpare som sprang just där jag skulle springa. Föreställde mig helium i sulorna och sockervadd i vaderna. Visualiserade hur lekande lätt kilometerna skulle avverkas. Hur vacker banan skulle vara. Energigivande energidryck och underbar publik. Bah, det hjälpte inte ett dugg! Benen fortsatte vara något som mest kunde tillhöra en noshörning. Andningen började krångla, jag som varit stort sett besvärsfri sedan i början av sommaren. Jag hörde hur det började väsa och rossla från luftrören. Mellan 6 till 7 . 5 kilometer gick det rejält tungt. Under den åttonde lossnade det aningen och jag kände under några minuter hur flowet satte igång. Men så fort jag kommit förbi nio-kilometersskylten försvann lättheten. Koncentrerade mig på ett steg i taget men hittade spurten in i mål.

Sofy hittade mig på väg till platsen där vi skulle möta resten av gänget. Ett par minuter senare började det stänka igen. Humöret som inte var det bästa sedan innan sjönk ytterligare ett par grader. Mela kom dit och vi åt upp ostkakan. Kom överrens om att den var väldigt god! Terese studsade fram till oss. Den enda som faktiskt var nöjd och glad och tyckte att banan var lätt. Resten gnällde över en tråkig bana, förvånansvärt tung och alldeles för mycket folk. Haaahh, nu skäms jag nästan över min krassa attityd. Men jag får skylla på att jag var blöt, kall och allmänt olustig känsla i kroppen. (Anar att en förkylning är på väg.)


Väl hemma skulle jag slå mig ner i soffan en stund. Jag vaknade två timmar senare, helt förvirrad med Runner´s world fastkletad vid ena kinden. Masade mig upp, vinglade ut i köket och satte på ett par koppar the. Insvept i min masaifilt kändes det inte så farligt längre. Sega ben, trött hjärna och allt annat till trots. Team spark i baken kickade ass.


resultatet av mitt ålderstest!

Sats kan man bland annat se hur bra kondition, styrka och rörlighet man har. För ett tag sedan kom erbjudandet att göra ett ålderstest helt for free. Jag funderade en sväng och skrev upp mig på en tid. Tänkte att det alltid är bra att veta hur man ligger till på den fördömda ålderstrappan. Själva testet gick ut på att jag skulle springa allt vad jag kunde under  två kilometer.

Så här gick det:

Sträcka:
2 km
Tid:
7.58 min
Fart: (km/h)
15.1
Omsättning (syre) liter/min:
3.3
Föbrukning liter(syre):
26
Utvärdering konditionsfaktor:
152 ( 100 är medel för 26-åriga kvinnor)
Fysålder: 21 (den lägsta ålder som går att få  på testet)
 Resultat:
Mycket vältränad

På kortdistansen bör jag ligga på 4.37 minutern, långdistans 5.30. Intervaller ska jag klara av på 3.57. Jag fick även veta den förväntade tiden om jag skulle springa:
Maraton (4.2 mil) : 03:56:07
eller
Lidingöloppet (3 mil): 02:46:09

Nu kan jag ju säga att jag egentligen är 21 år. Hahaaa,,, Nu gäller det att hålla mig kvar där också! Har du också gjort ett ålders/konditions- test?

Tidigare inlägg Nyare inlägg