studsande bollar

Jag var iväg från jobbet igår. Min pilatesboll hade jag i vanlig ordning lämnat under skrivbordet. Hörde nyss att kollegorna inte lät den ligga ensam och övergiven. Att någon mer än jag upptäcker dess fördelar är ju kalasbra. Bara de nu använde den "rätt", eller hur man uttrycker sig. Förhoppningsvis blev det inte bara studs nedför trappan till bottenvåningen. Inte heller fotboll eller kast med stort blåbär. Önskvärt vore om någon fick till ett par crunches eller varför inte armhävningar? Har visat några nyfikna ett par effektiva övningar. De log, petade med stor skepticism på bollen och undrade förmodligen vad det är för kuf som börjat på tidningen. (men jag kämpar på i den goda hälsans tecken!

På tal om hälsa. Det har bara dykt upp fler och fler utslag och nässelfläckar på mig. Kliar nåt vansinnigt och jag vet inte vad jag ska göra. Har tagit kortisontabletter, smort med salva och har inte tagit en klunk av MethoDrain sedan igår. Borde inte örterna vara ur systemet vid det här laget? Blir det inte bättre tills i morgon får jag förmodligen gå till högre instans. Bör jag kanske tipsa nån av kvällstidningarna att jag blev sjuk av detoxen? Haha, det vore nåt. (kan se det framför mig; jag ser oerhört ledsen ut på den stora bilden. Ingressen är kraftfull och brödtexten beskriver uttrycksfullt mitt lidande i form av våldsamt kliande. (Hmmm, kan man månne skrapa ihop en hacka på det här.) (Får ta reda på det)


Nu tar jag en kopp grönt the och föreställer mig att det är kaffe. Schkål.


bland borrar och andra oljud

Kan avslöja att det är lite svårt att göra en telfonintervju när ett par snickare borrar ett par meter ifrån min desk. Jag ser inte jättebra bakom skärmar och pelare. Men slår nästan vad om att de använder en rejäl slagborr.  En sådan där som man i nödfall kan drämma ner ett gammalt stenhus med. Nu gick det förbi en kille med världens största vagn fylld med ett tiotal säckar planteringsjord. Ska vi få ett eget växthus på redaktionen, börja odla potatis eller plantera en regnskog? Nä, jag måste ta reda på vad som är i göringen! Fast... det får ske efter fikat. Idag festar jag på keso, äpple och vindruvor. Sweet!

snart har jag vant mig

Förlåt, jag har ännu inte riktigt vant mig vid att se mitt namn i tidningen. Så här ser det ut, och eftersom jag vet att ni är sjukt intresserade av att se just mitt namn i tryck (....) bjussar jag frikostigt på några bylines. Min bildbyline ska dock bytas ut. Fick ett mail från redaktionssekreteraren att jag omgående skulle boka tid hos fotografen. Well, jag örstår varför. Någon som kan ge frisyrtips som är värdig en sådan petite bild?

Slänger även in n bild på sakerna ur presentpåsen som jag fick på mässan. Ett ljus, linneservett (som kan fungera som liten duk om man har tillräckligt mycket fantasi), knäckebröd och en tiny burk med hjortronmarmelad. Inte jättemycket, men mycket trevligt. Att jag sprang runt med en presslapp runt halsen fick  utställarna att bli extremt tillmötesgående. De trugade på godis, kakor och kolsyrad dricka. Även om jag inte var superintresserad av allt, tackade jag och tog emot. Ser fram emot fler mässor!

Nu ska jag ta hänga upp tvätt, fixa ordning rummet och ge mig ut på stan. Nummerlapp ska hämtas på Östermalm. Kroppen ska få sig en lätt genomkörare på gymmet. Därefter väntar laddning hemmavid. Inget klubbande i natt med andra ord. Äh, det blir party så det räcker imorgon!


länkar till mina reportages

Jag står för mina ord. Här är artiklarna som jag lovade att länka till. Den här är om Kirk Franklin. Den där artisten som ingen den här sidan om Atlanten har en aning om vem det är. (Upplys dig själv och läs! Haha....)
I går var jag på presskonferens om ungdomars situation i landet. Unga mår sämre än någonsin. Som journalist tycker jag det är oerhört viktigt att belysa ämnet. Har du tips på mer som jag kan skriva om?  

helt ok, faktiskt

Det bästa med mitt jobb är att det är så skiftande! Just nu skriver jag en artikel om hur man kirrar det perfekta livet.  I morgon ska jag på presskonferens om ungdomars situation i samhället. Därefter spänstar jag iväg till en inredningsmässa och slutar arbetsdagen med en skivrelease. Nice, ey!

Oh...
På radion för en stund sedan berättades det om den gamla damen på Arlanda. Hon missuppfattat personalen och i stället för att lägga väskan på bagagebandet till röntgen, hoppade hon upp själv . "Oj, det här är misstänkt likt en människa... massa ben, pulserande hjärta och några skruvar i nåt som mest liknar en höftled."

Hörde även om djurskötaren på ett zoo någonstans i världen. Han/hon hade missbedömt en boaorms styrka. Morgonpigg låste skötaren upp grinden. Ormen anföll och bet skötaren illa, den stöp i marken och ormen ringlade sig runt, runt, runt och gav en riktig bamsekram. Benen krossades och det var den skötaren... När kollegorna dök upp ett par timmar senare höll boan på att förse sig med årets skrovmäl; huvudet och axlarna på den före detta djurälskaren befann sig på väg ner i ormens mage.
(Uhuu... Nu vet jag precis varför jag aldrig ville jobba på djurpark som barn.) 

äta på lunchen

Det börjar närma sig lunchdags. Egentligen skulle jag vilja ta ett snabbpass nere i jobbgymet, men skrivbordet kräver min uppmärksamhet. Skivreleaser, recensioner, intervjuer... Allt sådant som jag i normala fall älskar att  ta itu med. Men just nu är jag mest irriterad över att det inte blir någon dust med vare sig med crosstrainern eller bänkpressen. Så puckat eftersom jag vet att kvällens träning formligen kommer ta musten ur mig. Om allt går som jag tror, blir jag så slut att krypa blir enda alternativet komma hem. Äh, bort med alla dumma tankar! Får tänka att det dessutom är nice att äta tillsammans med de andra istället för att harva själv. 

Nepp, nu lockar tonfisk med lowcarb pasta, wokgrönsaker och salladsblandning. Släng på ett par koppar kaffe så blir det perfekt (var det någon som skrek kaffetant?)(kanske dags att köra ett par veckor detox för att bli av med allt slagg sedan sommaren?)


kirk franklins bästa formtips

Oh my God... Jag har just haft en telefonare till USA. Kirk Franklin var väldigt slipad, väldigt trevlig men mindre pratsam. När jag ringe var han i full färd att avsluta en tidigare intervju. Jag väntade åtta minuter och lyssnade till min dator och egna tankar. TIllslut svarade han och var så proffsig som man kan begära från en megastjärna. (Ja, så står det beskrivet på gospelchannels hemsida!) När han inte hörde vad jag sa skyllde han på att min telefon brusade. Haha, gulligt av honom att inte påpeka min förmodade hemska nervösa accent. Han sa på slutet att det skulle vara trevligt att få träffa mig under hans spelning den 10 september. Yeah, I´ll be there.

Klart att jag inte glömde bort er; jag passade på att fråga om hans bästa komma-i-form-tips. Jo serru, det är att se över kosten. Man kan träna, träna,träna utan att se nåt resultat. Men när man väl kollar vad man egentligen stoppar i sig, skär ner på kolhydrater och onödigt fett- då kommer formen utav bara farten.

Nä, nu ska jag sova och förbereda mig allt jag kan inför morgondagen. Mycket glad och tacksam över en strålande intervju. God natt, bloggers. Vi läses imorgon!

superintervju på gång

Det har varit mycket idag. Alldeles för mycket för att hinna skriva inlägg... jag skäms naturligtvis över att jag inte kunnat uppdatera om dagens händelser. Men här kommer veckans största nyhet: Jag ska intervjua Kirk Franklin! Det du... Jag blir alldeles nervös bara jag tänker på det! Menar, han är en världsartist och hur stor som helst.
Hepp, hepp.
Nu rackans ska det bli en superartikel! (Naturligtvis länkar jag till den när den publiceras)
Ha en underbar onsdag!

min artikel

Jag lovade att länka till artikeln jag jobbade på häromdagen. Här är den. Tycker att ämnet är viktigt och vill gärna rikta uppmärksamhet till det. Vad anser du?

Pimp my desk

De andra på redaktionen har coola headset. Jag har tjatat i tre dagar om att också få ett. Dels för att slippa nackspärr och dels för att det ser oerhört proffsigt ut att prata i ett. (lite som via- direkt- kan- jag- hjälpa- till- med- något- reklamen för några år sedan. Jag får nästan oemotståndliga impulser att svara just så när telefonen ringer.)
Idag fick jag ett alldeles eget exemplar. ”du får själv bestämma hur det ska se ut” sa snubben och gav mig några små plastpåsar. Där syntes skydd för hörluren och den saken man pratar i- allt i chica färger. Glädje när de fanns i rosa! Ett försök att skapa en feminin plats i den maskulina tringel som mitt skrivbord står i.
Om någon vecka ska jag ta med mig en växt och kanske något snygg skål från Uganda. Evetuellt sträcker jag mig så långt att även någon pryl från Egypten får hänga med. Men så långt att snäcksamlingen hemifrån ska göra mig sällskap går jag inte. Inte förrän om ett par månader… Chics, jag kommer få det snyggaste skrivbordet på hela redaktionen!

några smarta råd?

Rent hypotetiskt: Hur gör man när personer som man vet existerar (och har blivit kopplad till några gånger utan att få svar) på en statlig myndighet, plötsligt går upp i rök? Jag är bara en journalist som vill förmedla sanningen. Kan det verkligen vara så farligt att kommentera några (enkla) frågor? (som förvisso är ganska skarpa och inte tål några slingra ursäkter till svar)
Nä. Jag bara undrar. Rent hypotetiskt alltså.

(The truth is out there)

Nyare inlägg