.

...det gör ont med massage. Åtminstone när det sker på en muskel som i vanliga fall är så öm att den knappt vill bli tittad på. Var på stället med sjukgymnasterna som bland annat Jane och Sofia nästan helgonförklarat. Fick dock inte träffa magnifika Anna utan kollegan Louise. Som journalist är jag kritisk till nästan allt och kräver nästan överbevisning för att nicka glatt. Hon var så bra! (Jag sitter och småstudsar.) Louise såg väldigt snabbt att jag har stela fotleder. Dessutom är lår- och vadmusklerna otillåtet korta. (har du överhuvudtaget stretchat nån gång...) Hon klämde och tryckte på vaden och kom fram till att det inte handlar om benhinnorna. Tack å lov för det. Däremot befarande hon en stressfraktur i samband med att muskeln tagit lite mycket stryk. Det krävs stretching, stretching, stretching för att få igång blodcirkulationen. Det är nästan stillastående där inne! En rejäl massage bjöd hon dessutom på. Jag har hög smärttröskel och brukar inte tycka att saker gör speciellt ont. Men det här, det här kändes rejält. När hon såg att ögonen tårades blev jag tillsagd att räkna ned från tio. Visade sig även att mitt löpsteg gör att utsida lår får kämpa rejält. I kombination med påfrestningen och att jag har en vag, vag tendens till kobenhet (sluta skratta... det syns knappt!) gör att knäet vrids. Därav den totala strejken av nyss nämnda del i helgen som var. Fördelen är att det inte är försent och att jag inte fått några bestående skador. Hon ordinerade specialstretch fem (!)  gånger om dagen i en vecka. Sen får vi se hur det ser ut. Men först ska jag iväg på röntgen. Haha, borde kanske lotta ut bilden... Nä, nu är det dags att slänga mig på golvet och se till att få lite rörlighet i mina stackars ben!