.

Nu tar jag och stänger av jobbdatorn, släcker lamporna och beger mig hemåt. Hade planerat in ett grymt gympass i kväll med fokus på rygg och biceps. Inser att det nog är bäst att låta bli när ögonen går i kors och huvudet hänger. Får ge mig till tåls imorgon istället. Rackans, en helt oplanerad vilodag. Mitt i veckan dessutom.

 Oh, måste berätta: två texter är klara, just two to go! (Wohoooo) Nu gäller genomläsning på pendeln med min mest kritiska blick, rödaste penna och svartaste omdirigerare. En av artiklarna är på tok för lång och fyrahundra tecken måste utplånas. På journalistiska heter det "killing your darlings". Man skär helt enkelt (obamhärtigt och rått och med mycket smärta) bort det som egentligen är onödig text. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar formuleringarna eller citaten eller stycket. Det måste bort (och förmodligen gör det texten bra mycket bättre. Tyvärr ser man (med all säkerhet) inte det själv.) Därför gäller det att vara hård mot sig själv.

Om man överdriver och tolkar till träningen (som jag har en tendens att göra), är det ungefär som när man tror att en liten blå tuggar sig igenom muskeln vid styrketräning. Eller när lungorna bränner under intervallerna och när man snubblar i nerförsbacken och skrubbar bort huden händerna mot gruset. Eller varför inte när mjölksyran bränner sönder benen under spinningen.

Precis så illa är det.
Fast nu älskar jag träning lika mycket som att skriva. Och när det känns som värst, då blir resultaten som bäst. Summa sumarum; "Visst gör det ont när reportages ska skrivas, varför skulle de annars dröja att skapas då?"

(Kom på att jag norpade sista matlådan ur frysen imorse. Är det någon som bara så där råkar ha en över, tar jag gärna emot på Zenit halv sju- tiden imorgon. Haha...)

(Jag måste genast till kliniken för parantes-missbrukare i Mora. Det här börjar bli för många i ett enda inlägg.)