.

För ett par dagar sedan fick jag en reklamfolder från Amelia. Jag dubbelkollade adressen för att kontrollera om den inte skulle till grannen istället. Nope, stämde från första till sista bokstaven. Jag vred och vände på talongen och tänkte storsint att jag skulle ge den en chans. Nämen ser man på, tänkte jag när blicken regristrerade stycket om mode som passar alla. Ojsan, fortsatte jag när avdelningen kosmetik drogs igenom och när raden under presenterade härliga möjligheter för att inreda sitt hem. Längst ner fanns ett lockerbjudande att få en mysdress (som passar lika bra på stepmaskinen som i soffan) om man svarar innan tio dagar. Storlekarna i M, L och XL fick mig att bekräfta missstankarna. Jag är för ung för Amelia! Eller rättade sagt, jag känner mig alldeles för långt under 30- strecket för att läsa en tidning som riktar sig till den ålden. Jag vill inte bli betraktad som gammal.

På något sätt klamrar jag mig fast vid att jag minsan "bara" är 20- nånting. Jag är visserligen vuxen men långt i från tråk-vuxen. Det börjar nästan bli pinsamt att hävda att jag inte uppskattar reportages om hur man får azaleorna att trivas, hur man sminkar bort tio år och hur egotiden fixas utan att att barn, matlagning och jobb blir lidande. Det är en främmande värld för mig då min blommor överlever en konstant solförmörkelse, jag blir antagen att ta studenten om ett par veckor och är ljusår från att skaffa barn. Jag lockas inte av rubriker som "Äntligen ordning hemma" "Stressfri jul" och "läckra kappor".  Å andra sidan bör jag inte skriva det här över huvud taget eftersom jag knappt bläddrat i tidingen. Den kanske smashar in artiklar som är helt rätt. Jag vet inte. Men har ingen vidare lust att ta reda på det heller. För även om Amelia nu skulle visa sig vara bra, vägrar jag att erkänna det. Det räcker med att Damernas Värld mode överraskade mig med toppeninnehåll. (Fast det tänker jag förstås aldrig medge högt...Så gammal har jag inte blivit ännu. Hoppas jag i allafall )