.

Egentligen hade jag inte tänkt att träna imorse. Men syster hade glömt sin mobil på jobbet och jag fick den stora äran att väcka henne. Prick 05.20 svarade hon och lät helt groggy. Jag sjöng pappas favvo-godmorgonsång och hon muttrade lite lagom. När jag ändå hade masat mig upp var inte steget långt att åka till Zenit. Just som vattenflaskan var påfylld, funderade jag på om Jane också skulle cykla idag. Blev väldigt glad när jag nästan krockade med henne i dörren! Vi satt lite längre bak och småfnissade åt instruktören. Terese är i Thailand (och solar förhoppningsvis en sväng åt oss blekisar) och vikarien med brittisk accent ledde oss under passet. Måste erkänna att jag är en sucker för schlager, inte lika mycket för distande gitarrer och dubbletramp. (vilken rocker han är, sa Jane och nickade mot honom)

Det blev ett ok pass. Benet kändes inte allt för mycket utan blev skönt trött. Märker vilken skillnad det är från när jag började med spinning. De första passen var hemska, nästan klaustrufobiska. Vad annat kan man känna när man sitter fast på en obekväm cykel, värmen drabbar, svetten droppar hela salen är mörklagd? Ett par försök senare var jag fast! (I allafall när jag noterade att konditionen klart blev bättre och vilopulsen halkade ner några steg) Nu är det bara att pressa lite mer än man tror att kroppen klarar av. Säger som en instruktör på Söder; Det är tanken som hindrar de stora resultaten, man orkar mycket mer än vad man tror. Kan inte annat än att hålla med! Har märkt det otaliga gånger under mina joggingturer. Jag springer vilse titt som tätt och det lustiga är att jag orkar hela vägen hem, trots att rundan blir en bra bit längre än planerat! 

Nope, nu är det snart kaffe som gäller. Tänkte skippa knäckemackan och lyxa till det med en Star bar istället. Det är ju bara tisdag en dag i veckan!