.

Lördag. Första kvällen på semestern och jag halvligger i soffan. Ensam med en Pepsi max som enda sällskap. För ett par månader sedan hade jag vridit mig i plågor. Jag hade suckat, bläddrat igenom text-tv och avskytt vardenda sekund. Men nu gör det mig inte ett dugg. Tvärtom, ja uppskattar tystnaden och stillheten fullt ut. Hela livet har rusat på i 540 de senaste månaderna. Nu är första gången som jag kan andas och det inte tar emot i alla måsten. (Känns nästan som att sova under öppen himmel.)

Tidigare idag, direkt efter styrelsemötet, hämtade Sofia upp mig. Med oanad tur och skicklighet körde hon till Årstafältet där en rugbymatch precis börjat. Vi var lite tveksamma först, på vilken sida skulle vi stå för att hamna i rätt klack? Mela såg oss och kallade över till rätt planhalva. Då började det regna. Stenkulstora droppar dunsade mot paraplyet och jag tyckte riktigt synd om de tjejer som var ute på planen, Mela förklarade reglerna, Sofia frågade (och använde ord jag aldrig hört tidigare. Snackar man verkligen så inom bollsporten?) och jag började fatta vad den här sporten går ut på. Bollpass- spring fyra meter- bilda hög- brottas- upp igen- bollpass-springa fem meter- bilda hög...  Ja, nåt i den stilen iallafall!  En pastasallad, flera regnuppehåll, massor av klappar på Speja och skarpögda analyseringar av matchen, vann Melas lag tilslut med 17 - 0. Applåder!
När tjejerna gick av planen såg jag mängder av blåmärken, rinnande blod och totalleriga matchdräkter. Det här, my darlins, kallar jag för fullkontakt i allra högsta grad. Att ligga underst i en hög av adrenalinstinna spelare och samtidigt knixa ut bollen kräver sin kvinna. Are you imprest?

Egentligen tror jag att Melas strategi att bjuda dit oss inte alls handlar om att få se laget spela. Oh no, det är mycket djupare än så. Hon är ute efter fler lagkompisar. Hmm... vem vet. Ska man gå och bli biffig rugbystjärna nu?