.

Semester till trots och mot alla principer gick jag upp kvart över fem igår morse. Terese nämnde under lunchen dagen innan att hon skulle ha morgonklass på Tule. Eftersom jag inte hade en aning om när jag får köra för bästa instruktören nästa gång, ville jag naturligtvis vara med. Intervaller, sega backar och raksträckor fick upp pulsen i maxläge flera gånger. Det märktes inte alls att hon varit tokförkyld de senaste dagarna. Efteråt hinkade jag i mig vatten, bytte linne och kuskade upp till styrkeavdelningen. Maxade tempot och var klar på rekordsnabba trettio minuter! Tule håller just nu på att renoveras, för att blidka medlemmarna bjuder de på frukost varje onsdag. Och gratis är gott... (hmm... märks det så väl att jag är från Småland?)
Det kändes oerhört skönt att få åka hem igen. Frukost i en soldränkt trädgård, prat med en av grabbarna som kommit hem till huset. (nej, jag bor inte kollektiv. Vi råkar bara sova under samma tak- i varsitt rum med gemensamt kök. Thats it!) och hejdlöst njutande av att fortfarande vara ledig. Efter en halvtimma eller så bar jag bar ut en filt, kudde och senaste numret av ELLE. Placerade mig mitt på gräsmattan och sträckte ut all min kropp. Solen målade mig brunare, drömmarna tog vid och jag vyssades bort i en symfoni av fågelsång och vindbrisar.

Dagen gick snabbt och snart var det dags att ta itu med det jag fasade för; matlådor. Jag tycker inte om att laga mat. Inte någonstans. För att överhuvudtaget kunna släpa mig själv in i köket laddade jag med bästa musiken och snyggaste förklädet. För att få lite mer utmaning i det hela testade jag ett par nya recept. Det hela slutade på 20 lådor med bland annat lax i kokospaket,  kyckling med mango chutney och fiskgryta med allsköns ingridienser. Nice, nu har jag mat för en månad framöver! Samtidigt som en rätt stod i ungen försökte jag mig på att städa rummet. Kom jag i närheten av datorn skrev jag en mening eller två på den text som råkade vara öppen. Se där, förmåga att göra flera saker samtidigt!

När rummet tillslut var acceptabelt, lunchlådorna i frysen och artiklarna färdiga fann jag mig själv väldigt rastlös. Kollade på löpardojjorna. Mindes hur det hade gått i spåret ett par dagar innan (då solen slösade sina strålar, flåset fastnade i halsen och orken tog slut någonstans efter en halvmil) Äh, tillbaka på hästryggen igen. Snörade på mig skorna, hittade inte armbindeln för Ipoden och tryckte ner den i armlinningen istället. Vinden var ljum, solen på väg ner och jag med taktfasta steg mot asfalten på jakt efter tiden. Ökade farten, sträckte ut benen, fokuserade på tekniken. Sju och en halv kilometer- 32 minuter senare var jag hemma igen. Jag börjar komma tillbaka efter sommarens löpvila. Det kan bli bra det här. Hoppas jag iallafall. Om benen bara vill vara med och leka vill säga. Kände av vaden från första steget. Knäet började bråka efter ungefär fem kilometer men hann inte göra riktigt ont. För att fjäska rejält för mina kinkiga ben bjöd jag dem på en lång stretch. Nu är det bara att hålla tummarna för att de ska sköta sig. Jag lovar att vara snällare mot dem, bara de håller till september!