"Giv mig tålamod" eller "väntar på bättre tider"

Det luktar popcorn på bussen. Nostalgi-flashback till circusföreställningar, Ölands djurpark och filmkvällar med the gäng. En elvaåring släpar ombord en chokladförpackning i barndsoms-fantasi-storlek. En groteskt stor grön kanin samsas i famnen. Ena armen skrapar i marken. Öronen klipper för varje steg hon tar, om ingen tar tag i situationen och räddar det stackars djuret kommer snart nalle-inälvor skräpa längs gången. Bussen susar ut mot Göteborgs utkanter. Värmen verkar konstlad känns som om jag är på väg mot ett resorthotell. Jag kommer på mig själv att bli förvånad över att inga palmer står i mittrenen. Inte heller visar skyltarna utländska namn... Dock försöker jag tjuvlyssna på ett arabiskt samtal. Utan större framgång, visar det sig när jag stort sett bara uppfattar ett par räkneord och ja, nej och det klassiska "Jalla."

Kaffe från Starbucks Seven eleven behövs, om inte annat för dess lungnande inverkan. Trots tjurrusnings-fart till flygbussen tidigare på Landvetter fick jag inte plats. Vi var fyra (!!!) kvarglömda passagerare som stod med fågelholksminer när bussen gasade iväg. (Giv mig tålamod!) 
En halvtimma väntade vi tills nästa buss behagade avgå till stan. Aaaaaandaaaas, manade jag mig själv. Försökte enligt klassisk pyskologi vända motgång till medgång och ta tillvara på tillfället att inte göra någonting. Tröttnade efter en halv minut och sippade på kaffet, läste Sofie Fahrmans inne- utelista, skickade iväg ett halvt ton sms men fick knappt några svar. (insåg att vanliga hårt arbetande människor sover vid denna gudsförgätna tidpunkt) Hade jag varit inloggad på Fejjan skulle det stått: "Ruth väntar tålamodsprövande på bättre tider".

Så dyker bussen upp med en våldsamt trevlig chaufför. Jag somnar inte (!) utan hamnar som planerat på Nils Landgren, Dacke, Nilsson, Ericsson- terminalen. 25 minuter (giv mig änu mera tålamod) och ytterligare en kaffe senare är jag ombord på bussen som doftar popcorn. Ju längre tiden går, desto mer tar öllukten över. Övermejkade kids med systemetpåsar packade till explosionsgränsen i händerna puffar på varandra. Nästan bisarrt strömmar ljumna brisar in genom takluckan. (fortfarande inga palmer som kantar vägen.) Cirkulationsplatser, hållplatser, ytterligare kids med för sotade ögon, tighta kjolar och urringade linnen.
Barnet med årsförbrukningen av choklad har gått av för länge sedan. Trafikljus och gatlyktor ritar suddiga konturer i skumrasket. Fortfarande varmt, det är sådana väderfenomen som i medierna omämns i ordalag som tropisk hetta. (Inte mig emot!) Miljön utanför fönstret ser plötsligt bekant ut. Jag pressar en kärv stoppknapp och halva stannar-skylten lyser röd. Utanför, på hållplatsen står bror och ler.
- Välkommen till Göteborg, säger han och ger mig en stor kram.

Kommentarer
Postat av: Jane

Det där låter ju som en.... eehh... trevlig resa..?! ;P

Postat av: ruth

jane: lite smidigare hade det fått gå!

2008-07-05 @ 18:48:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback