.

Likadant som att jordgubbsylt lockar myror, verkar jag dra till mig förseningar i lokaltrafiken. Kan bara bero på att Cissi och jag häromdagen nöjt konstaterade att SL knappt alls trasslat sedan nyår. Att man aldrig lär sig, sådana saker får helt enkelt inte uttalas! Det är precis som när man smoshar en spindel mellan fingrarna. Alla vet att dagen efter är det gummistövlar som gäller .

I alla fall.
I söndags strugglade tågen rejält. I går, trött efter jobb och träning, skyndar jag mig till Stockholm södra. Hinner med en kort stunds marginal och tar en lugn tur till andra sidan perrongen. Då sprakar högtalarna till och en röst förklarar att en elledning rivits ner vid centralen. Det innebär rejäla förseningar. Jag suckar dramatiskt och tar upp min bok.  Tjugo minuter går. Trettio. Ytterligare tio. Jag får nog och ringer taxi för att få veta att det för är fyrtio minuters väntan på en ledig bil. Hör ryktesvägen (ja, jag tjuvlyssnar på folk då och då. Kan vara otroligt roande ibland!) att tågen kanske går som de ska vid Sundbyberg.

Kastar mig ut och joggar på genom kvällen. Slänger mig vårdslöst in i tunnelbanan till Fridhemsplan och anslutningen till Sumpan. Märker till min förvåning att det är minusgrader och vankar runt perrongen för att hålla värmen. Efter ungefär tre månader (tjugo minuter för vanliga dödliga) tuffar ett tåg in. Värme, äntligen! Inget händer. Inte ett endaste dugg, ja för utom att klockan blir allt mer. Plötsligt, så hastigt att jag nästan tror att jag hallucinerar rycker allt till. Meter läggs till meter och snart plingar det till. Äntligen hemma!
Tänk att en resa som i vanliga fall tar 16 minuter kan sluta på 134.
Men det som inte dödar det härdar.
(Nu skaffar jag mig en cykel.)
Jupps.