.

Vaknade på slaget 06.00 i morse. Spanade ut i trädgården och insåg att det var perfekt joggväder! Hoppade raskt (Raskt och raskt, kanske inte blir universums mest smidigaste påklädning när man är nyvaken.) i utstyrseln och trixade med Ipoden. Skönt nu när min tumme äntligen läkt och jag kan snurra på hjulet igen. (Om du minns snittade jag upp den i ett obevakat ögonblick.) Det blir väldigt kruxit att höja volymen och byta spår när halva tummen är täckt med plåster. Bara det kändes som en liten seger i sig!

Började med någon minuts snabb gång och pendlande armar. Värmen steg i kroppen och jag satte igång. Åh, vilken fantastisk skön tur! Uppförsbackarna kändes inte alls lika branta som vanligt, raksträckan gick undan med väldig fart grusområdet kraskade gott under fötterna. Nio kilometer och 43 minuter senare stod jag flåsandes på farstubron igen. Andetagen rev i lungorna och luftrören rosslade. Inte alls bra. Får nog se till att boka den där läkartiden för att ta reda på varför astman helt plötsligt blivit sämre. Glömde helt bort stretchen när Andreas dundrade ner för trappan med handduken runt halsen. Han såg helt sömndrucken ut och jag kunde inte låta bli att skratta. Medan han ockuperade duschen passade jag på att göra crunches på pilatesbollen. Krampvarning!
Spänstade därefter ut i köket och gjorde frukost. Satt med laptopen framför mig och gjorde sista researchen för en intervju i eftermiddag. (Exklusiva bilder i kväll!)
Ah, tänk om alla dagar ville börja så bra som den här!