.

Pinsamt är vad det är. Jag menar det verkligen, röd-i-ansiktet-pinigt. Man får inte göra så, absolut förbjudet att komma dragandes med sitt yrke för att sätta dit människor. Har gjort det ett antal gånger, första var nog för en si så där tre år sedan:

Allt började när jag och Cissi skulle gå på bio. Klockan var ungefär fem timmar innan föreställning. Entrén ekade lika tom som de där skramlande tunnorna som ordspråket talar om. Faktum är att hela SF var öde. Småpratande och allmänt trevliga gick vi fram till en lucka. Snart kom det svåra beslutet; vart skulle vi sitta någonstans? Vi spanade in på skärmen, diskuterade med varandra och slog våra kloka hjärnor i hop för att få så bra utsikt som möjligt.
Tant: Kan ni skynda er någon gång, jag har inte hela dagen på mig.
Vi: Ursäkta...
Tant: Men bestäm er någon gång i dag!
Vi: Ähhh... ja... vi tar väl i mitten någonstans.
Tant: Ni kan inte bara säga mitten. Raderna har siffror. Ge mig en siffra.
Vi: Sju...
Tant: Så svårt var det väl inte?

(Vi ska precis gå när jag harklar till och försöker se lika arg ut som jag känner mig.)

Ruth: Bara så du vet jobbar jag på DN och håller just nu på med ett rep om mottagandet på olika kulturevanemang. Om du inte visste om det, är biografer en del av den. Tyvärr kommer jag inte ha så mycket gott att skriva om dig och din arbetsplats.
Tant: *tystnad*
Vi: *tystnad*
Tant: Förlåt.
Ruth: Tänk på det nästa gång du är otrevlig mot någon, du vet aldrig vem det är som står mitt emot.

Utanför SF stannade Cissi till och tittade på mig.
inte visste jag att du jobbar på DN?
Tok heller. Men är man så sur får man faktiskt skylla sig själv 
Du kan inte hålla på så där.
Förlåt