.

Efter en fantastisk dag hos syster i går, fortsatte jag till Sats. Box stod på schemat och jag kände mig grymt laddad! Försökte se ut som om jag var proffs på just den blåa klassen. Om sanningen ska fram har jag bara testat den gula innan. Den var skoj men inte speciellt utmanande. Tankebanorna gick därför att uppgradering till den mer avancerade var på sin plats.

Jag brukar inte vara nervös över att komma själv till en klass där man bör vara två. Det finns alltid någon mer som är solo. Det gällde även i går. Vi var fem stycken som behövde någon att sparras med. Instruktören pusslade ihop oss med ekvationen att någon blev utan. Det blev visst jag och fick köra med honom. De andra hade hur skoj som helst medan jag under varannan rond puffade på en boxsäck. Därför ville jag ge allt när instruktören väl stod på plats framför mig. Satsade 120 i en roundhouse men kom fel med foten. Det gjorde ont! Någon minut senare kände jag att det blev väldigt fuktigt i skon. Något kändes dessutom löst. Slog en stund till på säcken medan de andra stod i ringen och boxades trettio sekunder och förflyttade sig ett steg åt höger. Tänkte bort den bultande smärtan. I omklädningsrummet efteråt lirkade jag av skon och strumpan. Blod överallt och nageln på stortån knäckt en halv centimeter från nagelbädden. Ett par lösa bitar skramlade ner på golvet och resten stod i en konstig vinkel. Åh, inte detta med. Suck.

Näää. Detta är första gången jag blivit så grymt besviken på ett av Sats pass. Råkar jag ut för att bli utan partner någon mer gång, tackar jag helt enkelt för mig och kör fria vikter i stället. Att jag dessutom går runt med en tejpad tå gör inte saken bättre.

Tur att det blir tout en seul på Combaten i kväll.