.

Jag letade fram min vårjacka imorse. Man får leva på hoppet, tänkte jag medan den lättare varianten knäpptes på. Hoppet ja; skuttade tillbaka innanför dörren när jag kom ut på trappan. Det var minusgrader och gräset gnistrade när de första solstrålarna vågade sig upp över horisonten. Tillbaka in i hallen, hämtade vinterjackan igen och plockade på samma gång handskarna på hatthyllan. Det verkar som om det aldrig kommer bli varmt igen...

Fredagsmornar är synonymt med cykel på Sats Zenit. Kände mig lite smått orörlig i benen efter gårdagens styrkepass men tänkte morskt att det skulle lätta under uppvärmningen. Ack vad jag bedrog mig, som det brukar stå i åldersstigna romaner. Jag fick mjölksyra från första stund. Pulsen hamrade upp i topp och jag blev helt, totalt, fullständigt utmattad. Tappade känseln i benen efter dryga tjugo minuter. Eller, inte tappa känslen som att inte känna ett dugg. Det molvärkte och benen blev stenhårda och intrycket av att jag inte riktigt hade koll på dem var övergripande. Jag tror att det måste ha varit ett av de längsta klasserna jag någosin varit med på! (Hur allsindar kan 45 minuter kännas som 90?)

En instruktör på Regeringsgatan brukar alltid säga att varje tramptag ska göra nytta. Han fortsätter med att det är lika bra att man ger allt man har här och nu. Vad gör man annars på cyklen om man bara tänkt att mesa? Med orden ringande i bakhuvudet drog jag varvet runt, la på mer motstånd och pressade mig en aning mer än jag trodde det skulle gå. Krånglade mig av cykeln efter passet och stapplade iväg mot omklädningsrummet. Benen kändes som om de blivit utbytta mot red wood-stammar! Ger inte det här justa spiror så vet jag inte vad som skulle kunna fixa det...
Måste erkänna att jag inte småjoggade upp för mina fem trappor till jobbet som brukligt. Var det någon som nämnde hissen? Tsss... Enda gången jag tar hiss (eller rulltrappa  med för den delen) är när jag kånkar på en 42" tv. Och det händer....hmmm... låt se nu.... ja.... aldrig.