.

Under hela gårdagen trasslade nätverket och varken jobbmail eller interna mappar gick att öppna. Jag muttrade, drämde ena näven i skrivbordet och blev mer och mer irriterad. Städaren var här och jag misstänkte starkt att han kommit åt någon kontakt eller viktig knapp. IT-snubben bekräftade mina misstankar och sa i nästa andetag att han inte kunde komma över. (Åh, måste berätta vad han sa första gången vi träffades! Får bli i ett annat inlägg, blir alldeles för långt för en parantes) Felet var fortfarande kvar när jag kom till jobbet imorse. Ett snabbt samtal till IT-snubben för att tjata till en besökstid. Oh no, inget sådant i dag heller. Suck times two. Jag måste, måste komma åt min jobbamail. Jag är trots allt en nyckelperson på företaget! (flin)

Drog resolut ett djupt andetag, kavlade upp de imaginära ärmarna (t-shirt idag!) och kravlade runt under diverse skrivbord och uttag där Viktiga Sladdar sitter. Petade, drog och tryckte. Nada. Kliade lite i håret och drog i luggen. Gjorde ett dyk längst in, längst bort till det mest otillgängliga stället. Just det där skrivbordet där senaste gången någon tillbringade tid, var under Jura-perioden. Accompangerad med en mobilens ficklampa såg jag plötsligt felet! Eureka! En stor bumling till uttag hade hamnat på sniskan. Drämde till och lamporna blinkar igen. Just nu klappar jag mig smått stolt på ena axeln.