.

Den som trodde att Stockholmare är snabba i movsen har fel, fel, fel!  Eftersom jag är född så hysteriskt många veckor före utsatt läge, tycker jag att jag kommit tidigt för resten av mitt liv. Därför var jag i vanlig ordning sen till pendeln.  På stationen drar jag fram kortet redan i svängdörrarna, satsar på en någorlunda tom spärr och fokuserar med handen i exakt läge. Då stannar tanten framför mig. Rotar i väskan efter sitt färdbevis. Det går hela tio sekunder, folk ramlar nästan på varandra i stressen av att stå helt stilla en stund. Proppen löses upp när tanten fiskar upp kortet och kommer igenom spärren.

På centralen segar folk på stegen. Jag springer i kringelikrokar och serpentinbanor och träningsväskan dunsar taktfast mot knävecken. Hoppar ut på trottoaren och hinner över gatan precis innan det slår över till rött. Förbi Åhléns, spanar ner på Sergels Torg (där två tjejer ropar i en megafon samtidigt som de korsar plattorna. Vad hör jag inte riktigt, Robbie Williams sjunger så blodet nästan koagulerar) Barnvagns-maffior tar upp trottoaren. Pensionärer, turister och fjortisar i rad fungerar utmärkt som kravallstaket. Vore jag inte uppfostrad i fredens tecken skulle jag förmodligen gasta from the top of my lungs: "Men flytta på dej. Jag har ju bråttom!"  Stormar ner för trapporna på Sats, skuttar ur skorna, drar fram kort numero dos. Vad stressade jag för? Har hela sju minuter på mig innan klassen börjar!

Oh man, vem behöver uppvärming efter ett intervallpass som denna? I perfekt tid mojsar jag in Corebrädan i en liten lucka mitt på golvet. En tjej som fasligt väl känner igen hälsar glatt. Från vart känner jag henne? Kyrkan, Shalom, Kagge, Skolan, Kalmar... Jag funderar så jag nästan missar ett upphopp. Vem är människan? Det står helt still i tankeverksamheten. Pucko-ruth på turné fortsätter utan avbrott.