.

Deppardagen över motvind och ösregn förklaras härmed vara över. För idag, käääära vänner, idag skiner solen och blänker underbart i hustaken. Ja, jag ser ju det härifrån femte våningen på södermalm. Puts väck är de dystra tankarna och har blivit ersatta med "Mja... hmmm.... det kanske inte är så illa med hösten ändå".

Det var minusgrader när jag sprang i morse. Den första kvarten längtade jag efter vantar och öronen värkte i kylan. Kollade oroligt framför mig för att inte halka omkull på något slajmigt löv eller ispöl. Det far igenom hjärnan ganska ofta när jag är ute; tänk om något skulle hända! Man kan ramla, halka, bli påkörd, springa totalt fel. Allt detta som helt enkelt gör att man inte riktigt kan ta sig hem på egen hand. Jag har dessutom inget med mig som avslöjar vem jag är. De är skickliga som kan klura ut en persons identitet utifrån låtlistan på Ipoden... För att underlätta letandet efter mig: (om jag nu inte skulle dyka upp till jobbet eller något sådant) Jag har på mig en svart keps med blå rand, röda fladdriga vindtygsbyxor, svart löpartröja med luva (står även rönisch med reflexbokstäver längs sidan) eller brun löparjacka med rosa pikanta detaljer. Löpardojjor som från början var vita med tre blåa streck.

Förutom risken att tappa bort mig själv, gick rundan kalasbra! Allt går så mycket lättare när man slipper motvind och ösregn!