.

Skogskyrkogården mässar den metalliska rösten på tunnelbanan. Det Stephen King-klingande namnet osar oroande. "Äh, så illa kan det väl ändå inte vara" slår jag fast och viftar bort tankarna på ond, bråd död. Utanför stationen försöker jag lokalisera mig. Det första jag får syn på är två skyltar som visar åt varsitt håll: Skogskyrkogården och Skogskremeringen. Hoppsan, vill man verkligen veta vart kremeringen ligger?

Vänder bort blicken och tvekar som vanligt åt vilket håll jag ska gå åt. Du som läst bloggen förut vet om mitt lokalsinne inte är mycket att lita på. Spanar åt vardera väderstreck och ögonen fastnar på Iris begravningsbyrå. Ja, det behövs väl antar jag. I alla fall en gång under vars och ens levnad.

Kommer på åt vilket håll jag ska åt och pinnar på. Regnet strilar ner och fäster luggen bestämt vid pannan. Klackarna ekar taktfast och löven sprätter åt sidorna. Då uppenbarar sig stenhuggeriet. Specialité gravstenar står det på en granitplatta med guldtext. Finns det så mycket större marknad för stenhuggare?

Nä, mer död än så här orkar jag inte med. Inte en dag som denna då solens frånvaro är räknad till nio dagar. Gör mitt ärende så fort jag bara kan. Skyndar på stegen och återvänder till de levandes värld. På Skanstull finns visserligen Allahelgonagatan. Men det låter så mycket bättre än Kyrkogården. Eller vad tycker du?