.

Solen skiner! En ganska angenäm känsla när de föregående dagarna mest innehållit snö, regn och slask. Men nu börjar det ljusna till igen. Alltså en perfekt dag för en joggingtur. Gatorna har torkat upp och luften är i det närmaste frisk. Ungefär som när man just stoppat in en stark halstablett. Glad i hågen lunkar jag mitt i ett bostadsområde någonstans i Spånga. På vänster sida finns en pizzeria (Hur går alla pizzerior runt egentligen, det finns en i varje gathörn!) och åt andra hållet några villor i klassisk stil. Då dundrar plötsligt ett röd lastbil fram från en tvärgata. Otroligt oväntat. Den tvärbromsar och ut kommer en man med en chaffismage i vädret. Han tittar på mig en sekund innan han börjar med något på tyska. Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. "Do you know where I can find Kungens kurva?" frågar han och pekar på en handskriven lapp. "Our GPS is broken and we can´t find the place" Jag mumlar fram att de nog bör köra tillbaka till E4´an och börja där. Killen som sitter vid ratten öppnar den gigantiska dörren och säger att de kom från E18, hur når de E4. "Kör till E18, det är bättre", svarar jag och ser så fär eftertänksam ut med veckad panna.

Sanningen är att jag knappt själv vet vart jag befinner mig. Skulle utan tvekan bli vinnare i Sveriges sämsta lokalsinne. (fråga de allra flesta som känner mig) MIn teori är att någon vrider torg och gator. När jag tex har varit inne i en butik går jag nästan alltid åt fel håll när det är dags att gå vidare. Inte för att jag någonsin skulle gå fel själv, där har någon vridit gatan tvärtom. Precis samma princip gäller när man ska hitta Gotlandsgatan eller Rolandshov parken. De ligger aldrig där man tror att de gör... 
Känner att jag virrat bort mig på ett sidospår. I alla fall; jag är ute och joggar i solen. En lastbil kommer helt plötsligt och stannar. Frågar vart Kungens kurva ligger:
 "Men kolla här då," säger han vid ratten. Plockar fram en citykarta och vill att jag ska peka ut vart Kungens kurva ligger och vart lastbilen står nu. Men jag har knappast någon aning om det. Pekar lite tveksamt på en plats i norra Stockholm och ser övertygad ut. De tittar på varandra och utbyter ett par ord på estniska. Med ens tycker jag att det känns lite småt otäckt. Jag står inklämd mellan en stor lastbil med vidöppen dörr och en man med gigantisk mage. Plötsligt slår det mig att det är en enkel match att hugga tag i kragen och slänga i mig... Lite skakis av den tanken menar jag att det nog är bäst att de går in till pizzerian och frågar istället.
De ser på varandra och håller nog med. Själv backar jag ett par steg och önskar dem lycka till. Innan de hinner svara har jag tagit ett par steg. "Tack för hjälpen" ropar han vid ratten. "Anytime" svarar jag.
Hoppas att de hittade fram till Kungens kurva och att någon annan har bättre lokalsinne än jag. Men skulle inte förvåna mig om de berättar historien om sveriges mest förvirrade tjej som skickade dem halvvägs till Umeå...