.

Vintern för ett par år sedan var verkligen vinter i namnets fulla betydelse. Jag tillbringade den i Oskis (Oskarshamn. Red, anm) och pulsade sammanlagt ett antal mil i meterhöga drivor.
"Vi haur ente haft ein såun venter sein ´65" *sa Olle på nedre botten nästan varje dag då vi råkades. Allt som oftast la han till: "Jau deu, lella gumman... om jau vaurit 50 åur yingre, dåu hade deu fåutt passe deij. Seuöta flicker haur jaug allted haft eitt goutt öjga te". **

För att tåtergå till ämnet: Jag som alltid tappar bort mina vantar, blev totalt vantlös någon gång i mars. Det snöade fortfarande och minusgraderna härskade. En av mammorna till mina fantastiska tonåringar såg mitt dilemma. Som en vacker gest, eller rent av mutning för att ta extra väl hand om hennes teling, fick jag ett par tumvantar.
"Deum haur hun steckat sjaälv"*** nickade tonåringen i det stolta överräckandet.

Häromveckan när jag och Cissi flängde runt på julmarknader visade jag upp mina (hittills) ottappade vantar. "Fina va? De är hemstickade!" sa jag och Cissi, som är expert på stickning och annat som har med garn att göra, fingrade på dem. "Varför sätter man en tvättlapp på ett par vantar man gjort själv?"  Jag ryckte tillbaka dem. Och visst stämde det. Långt inne i fodret satt en klassisk lapp. Visade att de blivit köpta på H&M.

Suck. Här har jag gått i två års tid och varit lycklig över mina supervarma blåa, hemstickade vantar. Så var de köpta från allra första början. Nu är jag inte mer speciell än någon annan på stan.


Översättning för er som inte är superhaj på oskarshamska:
* "En sådan vinter har vi inte haft sedan ´65"
** "Ja du, lilla gumman. Om jag varit 50 år yngre, då hade du fått passa dig. Söta flickor har jag alltid haft ett gott öga till."
*** "Dem har hon stickat själv"