.

Vi har en mycket fin och fast rotad jultradition; innebandy. Man hugger tag i dem som råkar vara hemma under högtiden,  skramlar ihop klubbor och hyr en hall. Lätt som en plätt. I år kom åtta stycken från det gamla gardet. De andra härstammade från Nye, killar i gymnasieåldern som vill visa sig på styva linan. Naturligtvis var jag ensam tjej (vad är det för farligt med ett par timmar bandy, hallå brudar!!) Min äldsta bror har alltid varit en vinnarskalle. Han var precis likadan som barn (Har jag hört, är trots allt nästan tio år yngre än honom) och rusar som en ångvält över planen. Det resulterar i mål, tacklingar och frustrerade "Men vad sysslar du med egentligen?" En kille i röd Peak-tröja, även känd som tjockisen av syskonen Petersson, retade sig extra mycket på honom. Bror den yngre hakade på och tryckte till tjockisen och  han flög  rakt in i ribbstolarna. Innebandyn blev på så när förvandlad till en brottningsmatch.

Två timmar senare lägrade sig julefriden igen. Nästan alla skakade hand och var på gott humör. Innebandy är helt enkelt något som för oss tillsammans igen.
dagen efter var träningsvärken total. Hur kan man få så ont av att jaga en liten ihålig boll med klubba?