.

Jag hoppade nästan pigg ur sängen i morse. Pratade en sväng med syster innan det var dags för veckans ljogg numero två. (Åtta komma tre kilometer skulle avverkas på cirkus 40 minuter.) Kom förbi inredningsbutiken och bageriet och kände mig... ja... tung i benen. Pustade på förbi stationen och vidare mot macken. Helt slut och betongdojjorna verkade fastna i asfalten! Efter en kvarts jogg tog jag det ytterst mogna (not) beslutet att vända kosan hemåt igen. Det blev således bara 27 minuter löpning i morse. Rackans! Måste bero på att jag sovit galet lite den senaste veckan och att minusgraderna gör att andningen blir sämre. Eller har jag helt enkelt fått dålig kondis det senaste?

Det blev en hel extra halvtimma hemma! Tänkte att jag hade tokgott om tid och segade ut på varenda rutin. När A kom hem från jobbet hade jag hux flux en kampsports-kurs. Visade mina bästa armhävningar med skruv och hur man placerar hälen i solar plexus. Lärde honom att slagen måste vara snabba och skoningslösa.
Plötsligt var klockan tio i åtta och jag stod fortfarande i löparkläderna. Sprang runt som en liten blå och fixade det allra mesta. På rekordtid gick jag i snabbare takt än vanligt till stationen. I vanlig ordning var tåget försenat och jag traskade bort mot min sida av perrongen. Längs perrongen finns en ca en meter bred remsa i blank sten. (Signalerar att man är nära kanten eller något sådant) När tåget rullade in tog jag ett steg på stenen. Halkade till. Försökte hitta balansen med andra benet, slank till där med. Gymväskan åkte på sned (ve att den måste vara så tung) och jag med. Med en skräll for jag omkull och drämde i hela högra sidan. Tack och lov för snälla människor som hjälpte mig upp och frågade hur det gick.

Ja, hur gick det egentligen? Svullen armbåge och clementinstort blåmärke på höften. Tur att det inte något avancerat som står på träningsschemat idag.
Undrar vad som mer kommer hända i dag.